Vaknade med en helt underbar känsla i hela kroppen imorse trots att jag blev väckt av en illskrikande liten gosegris som satt vid frukostbordet och var ledsen i ögat för att hans far skulle gå till jobbet. Med ett lugn jag inte känt på, ja jag vet inte hur länge, kunde jag konstatera att jag nog fortfarande inte riktigt fattat det. Jag har sovit där uppe bland de fluffiga rosa molnen och varit hur nöjd som helst. När jag tänker tillbaka på hur ni alla har peppat mig, trott på mig, hållt tummarna för mig in i det sista känner jag sådan värme att den inte går att beskriva med ord. Efter helvetesdagen no 1 trodde ni fortfarande på mig och gav inte heller upp hoppet fastän jag själv hade en riktigt taskig magkänsla inför vad som komma skulle. Och sen igår kväll då jag meddelat resultatet på MSN, på fejsbook, via SMS och telefon till nära och kära så haglade meddelanden, mess och telefonsamtal in. The best birthday ever! Ett jättetack till er allihopa som tror på mig, som peppar mig och som gör varje dag allt lättare att leva. Vore det inte för er alla hade jag inte kommit så långt på väg som jag faktiskt nu är och härifrån kan det bara bli bättre!

Jag studsar runt som en färgglad liten krambjörn på små rosa fluffiga moln ikväll. Jag är lyrisk, speedad på adrenalin och bara helt överlycklig! Tänk att något så litet kan avgöra så mycket. Och framförallt vad slumpen kan avgöra helt makalöst mycket (en annan historia som behöver ett inlägg för sig själv)! Jag öppnade min mejl runt 20-tiden ikväll och ville sedan bara skrika rakt ut. Skriket uteblev dock med hänsyn till två små nattisklara kids som antagligen blev tillräckligt skräckslagna av att se denna galenpanna studsa runt som en jäkla gummiboll i lägenheten. Jag tog mig in!! Oh yes i did, and i still can't believe it. Resterande tid av kvällen har jag mer eller mindre suttit klistrad vid telefonen. Inte bara pga diverse gratulationer på födelsedagen utan självklart också för att ringa och sms:a alla nära och kära om dagens big news. Never thought that turning 28 years old would give such a happy feeling, but today was sertainly one of the best days ever and now i only see them coming. Helt underbart! Har inga ord. Efter helvetesdagen no 1 kan jag inte fatta att detta verkligen har hänt(!?) Har läst mejlet en gång, två gånger, tre gånger och antagligen snart tio gånger om för att försäkra mig om att jag inte läst fel. Tankarna snurrar som aldrig förr och jag har nu en miljard saker att ta itu med och det känns inte annat än hur roligt som helst. Men jag måste nog få sova på saken nu och få vakna upp imorgon, läsa mejlet igen och sedan inse att det inte var bara en dröm. Detta är sagolikt!

Vaknade imorse nysande med ett skatbo i halsen och en mördande huvudvärk. Kanske inte den ultimata starten på födelsedagen. Steg upp, drack vatten och tryckte i mig några alvedon och somnade sedan om. Huvudvärken har nu lagt sig och jag känner mig med ens mycket piggare om än ögonen vattnas, näsan kliar och halsen känns som att någon elaking sandpapprat sönder. Vädret där utanför strålar så trots dagens tillstånd tänkte jag nog tillbringa någon timme utomhus i eftermiddag. Vet inte annars alls vad födelsedagen kommer att bjuda på, mer än en rosigt rosa prinsesstårta med jordgubbssmak som jag bakat alldeles själv, dock på halvfabrikat(!) I vanliga fall skulle jag stått i köket hela dagen och bakat för att ställa till med stort myskalas till kvällen, men jag är tveksam till att familjen Artmark (som för tillfället huserar mig) skulle uppskatta detta en måndagskväll, så jag får slå på stort en annan dag istället. Är annars från barnsben uppvuxen med skönsång och presenter i sängen på min födelsedag, följt av just prinsesstårta vid frukosten. På den tiden fanns dock inga färdiga rosa marsipantäcken att köpa. Men rosa marsipanrosor det fick jag alltid. Min morfar, bagaren och tillika konditorn, gjorde de finaste och jag sparade alltid rosen till sist bara just därför, för att den var så fin. Jag saknar morfar, han var tuff och hård på många sätt och vis, men han var ändå den bästa, för han var min morfar. De senaste åren har jag knappt firat min födelsedag alls egentligen, kanske lika bra att vänta tills man fyller jämt med att köra igång igen(!?) Älskar ju födelsedagar och allt som hör därtill! Tårta, presenter, överraskningar, gratulationer och uppvaktning. Att få omge sig med de man älskar och tycker allra bäst om är för mig den perfekta födelsedagen. Tyvärr alltid svårt att få det att gå ihop nu för tiden. Helgen som passerat har varit fullpackad av allt, inget och lite till. Det har varit toppen! Så mycket som snurrar i huvudet att jag blir alldeles yr när jag försöker tänka. Känner mig lycklig och uppgiven på en och samma gång. Älskar hur saker och ting är, men längtar samtidigt till hur saker och ting skulle kunna bli. Väntar fortfarande otåligt på besked.

Ok, alla är nu helt sjukt nyfikna på vad jag gjort och hur det har gått och bla bla bla.. Jag har aldrig blivit så nedringd och söndersms:ad någonsin som det senaste dygnet! Can't take it anymore så för att göra det enkelt för alla får ni här en detaljerad redovisning av något som blev en mardrömsdag. Och till er som jag ännu inte hört av mig tillbaka till ber jag om ursäkt, men de senaste 36 timmarna har minst sagt vart upp-och-ner-vända och jag har fortfarande inte riktigt landat. Men för att nu komma till saken. Som jag tidigare skrivit har jag sökt en mängd utbildningar inför denna hösten, avslag efter avslag, missförstånd på missförstånd, inget har ännu gått vägen. Alla dessa utbildningar riktar sig inom området Friskvård & Hälsa men har också alla olika namn med alltifrån Friskvårdskonsulent till Idrottsvetenskapligt Program och Hälsoutvecklare. För tre veckor sedan var jag överlycklig efter att blivit kallad som en av 70 personer som skulle få göra antagningstester nu i veckan till just Hälsoutvecklare. En 2-årig KY-utbildning i Uppsala. Testerna skulle bestå av tre delar, en muntlig (kommunikationsförmåga), en läsförståelsedel och till sist ett konditionstest på ergometercykel (dvs ett cykeltest där man mäter olika värden, bl a puls och syreupptagningsförmåga). Vad de två förstnämnda testen skulle handla om fick man inte veta. Sammanlagt skulle de tre testen ta ca 30 minuter. Då jag har en bekant som läst denna utbildning hörde jag mig självklart för om vad som skulle kunna tänkas komma upp på det muntliga testet. Då han bara fick göra en intervju det år han gick så visste han ju inte, men vi kom väl i alla fall överens om att det borde handla om att kunna motivera varför man ska bli antagen. Detta har jag därefter ägnat mig åt att reflektera över i tre veckors tid, mer grundligt, försökt hitta ett bra säljkoncept, för det är ju det som det handlar om, att kunna sälja in sig själv helt enkelt. Jag har nog aldrig varit på en anställningsintervju eller liknande ever där jag sedan fått avslag, så jag kände mig ändå rätt säker på min sak, om nu detta skulle vara ett av testen. Onsdagen den 23 september vaknade jag kl 07.00 am efter ca 3 timmars sömn, mitt plan som skulle ta mig till Stockholm och Arlanda skulle gå kl 10.10 am som tidigare nämnt. Kl 09.00 am dumpade min käre far mig på flygplatsen och jag checkade in. Samtidigt får jag veta att det är en viss försening av mitt plan(!) Något tekniskt fel och det har inte kunnat lyfta från Arlanda. Jag blir inte förvånad, detta hör ju till min vanliga otur. Jag går i alla fall och sätter mig för att äta lite frukost i väntan på ytterligare besked. I värsta fall får jag köpa en ny biljett med något av de andra bolagen. Efter en kort stund hörs i högtalarna att planet nu är fixat och bör inte bli mycket mer än 20 minuter försenat. Ja men det är ju helt ok. Jag behöver ju inte vara i Uppsala förrän kl 15.20 så jag har fortfarande gott om tid med bara 20 minuters försening hit eller dit. Jag pustar ut och kan äta min frukost i lugn och ro. Efter ca en halvtimme hörs åter igen i högtalarna att mitt plan nu igen fått vända tillbaka pga tekniskt fel. Fine, det är bra att de inte flyger odugliga flygmaskiner, men det här händer bara inte(!) Tiden går och till slut får vi veta att planet måste bytas ut och nu beräknas avgångstiden till kl 12.40(!) från flygplatsen jag befinner mig på. Nu är det dessutom försent att hitta en biljett via annat flygbolag då ingen av dem har särskilt många flighter runt lunchtid. Jag ringer skolan och meddelar läget då nu även paniken och ångesten över att jag inte ska hinna i tid infinner sig. Kl 14.00 landar vi finally på Arlanda, dock på utrikesterminalen då planet vi åkt med ska fortsätta till Köpenhamn med en gång(!?) Vi får därför snällt vänta på bussar som ska slussa oss till inrikesterminalen där vi kan hämta vårat incheckade baggage. Med en gång förbannade jag mig själv att jag inte tog mindre packning och skippade neccessären med dess innehåll. För min väska kommer aldrig först(!) och det gjorde den inte dagen till ära heller. Tåget mot Uppsala avgick samtidigt som jag plockade väskan från bandet. Taxi fick bli min utväg och med ens jag hoppat in meddelade jag skolan att jag nu var på väg och skulle hinna i tid, ja till och med vara där en halvtimme i förväg om än med andan i halsen och ett tumultartat inre. Väl i Uppsala hittade inte taxichauffören skolan eller ens adressen med en gång eftersom han inte var utrustad med GPS. Märkligt ändå när jag valde att åka med just Uppsala Taxi(!?) När vi genom min utskrivna karta äntligen hittat rätt har klockan hunnit bli 14.55. Jag tar upp plånboken för att betala och när jag räcker fram mitt VISA-kort säger chauffören att han haft problem med kortläsaren hela dagen så han tror inte det kommer fungera nu heller(!?) Han testar två gånger, men det går såklart inte. Jag ser heller ingen bankomat i närheten och på min fråga var närmaste finns får jag svaret "Jag vet inte."!?? Han kör runt i stan tills vi hittar en, hyfsat snabbt som tur är och jag kan till slut betala efter att han kört mig tillbaka till skolan. Med all min packning ramlar jag in genom dörren ca 15 minuter före utsatt tid. Jippiii! eller nåt..? Vid det här laget är jag så hypead och skakis att jag knappt vet vad jag heter. Jag får lite info och tjejen jag snackat med i telefon tidigare säger att jag kan sätta mig ner och hämta andan så länge och så säger de till när det är min tur sedan. Jag hinner knappt sitta i 5 minuter så blir jag inropad till det muntliga testet! Och precis som jag erfarat så handlade det om att motivera varför just jag ska bli antagen. Under 3 minuter skulle jag utan frågor från dem eller liknande prata på. Jag hade ju övat detta i tre hela veckor! När det väl gällde var allt som bortblåst, och allt tack vare dagens fullständiga kaos! Men vad var alternativet, lämna och ge upp, lägga sig platt? Jag babblade mina 3 minuter, förhoppningsvis om allt jag tänkt, men inte på långa vägar i närheten av på det sätt jag tänkt mig. Läsförståelsen bestod av en två A4 lång artikel om sambandet mellan graviditet, amning och benskörhet med 4 stycken följdfrågor, som totalt skulle avklaras på 10 minuter. Det hade i det läget inte spelat någon roll vad jag läst eller vilka frågorna varit, jag var helt tom. Till konditionstestet gick jag in på samma sätt, antagligen med en puls långt över min normala. Testet var långt ifrån jobbigt, men jag tror inte värdena var särskilt bra med tanke på testledarnas reaktion då det kom fram hur min dag sett ut. Dessa skulle dock ta med detta i beräkningen, hur nu det fungerar!? Kort och gott lämnade jag Uppsala med tåget för Stockholm, skakis och tomt stirrande framför mig. Något senare dog batterierna i mobilen och lika tur var väl det. Jag hade inte klarat engagemanget från er alla just där och då. Jag fick dock hjälp att få tankarna på annat under kvällens gång och strax efter tolvsnåret snarkade jag gott. Självklart undrar ni nu när jag får veta resultatet och hur många de tar in och bla bla bla.. Om det blir som de sagt, tar de in de 26 stycken som totalt får ihop bäst poäng på alla tre testerna, vilket går en aningens isär med informationen som ges när man söker utbildningen, där bl a tidigare erfarenheter från branschen anges som meriterande och att det i slutändan är personlig lämplighet för yrket som räknas, något som jag och även andra inte riktigt tycker framkommer av dessa tester. Hur som helst, resultatet kommer via mejl i nästa vecka, dock efter måndag, så mer än att vänta och hoppas på det bästa går inte att göra. Engagemanget från er alla har varit toppen och uppskattas mer än det kanske verkat och jag hoppas verkligen att jag får återkomma till veckan med ett glädjande besked. Men jag måste ändå, någonstans, lite, vara beredd på ännu ett hinder som sätter stopp för mig detta året.

Morgondagen närmar sig med större kliv än någon ever skådat. Less then 12 hours left now. När klockan slår 10.10 am lyfter planet and off i go. Fattar inte varför jag gör en sådan big deal av det hela. Men så har jag ju aldrig turistat i Uppsala förut heller. Blir onekligen spännande. Dagen har jag för övrigt spenderat på språng, eller framförallt hos Annelie och Vidar. Vidar har sovit, pratat(?), dreglat, ätit gröt, kräkts, blivit hypnotized av sin mors ena fot, ätit upp sin vänstra hand mer än en gång och snurrat runt i gåstolen som numera inte har några batterier i sig längre. Han har även blivit fotad ett antal gånger och även filmad. Upphovsrätten skyddad. Har haft en trevlig dag och nervositeten inför morgondagen (läs dagen) har knappt smugit sig på förrän nu på kvällskvisten(?) Som den utomordentliga organiserare och planerare jag är numera (don't know what've happened??) så har jag stressat runt hela kvällen och packat, plockat, städat, packat om, gått igenom, tvättat, hängt tvätt, ätit middag, satt på en ny tvätt, glömt hänga den (vilket slog mig precis nu i skrivande stund, damn!) och nu är det väl egentligen dags att duna kudden.

Ikväll fick jag en sån där skön längtan efter att få befinna mig på en fjälltopp i en helmysig stuga med tjocka träbalkar och öppen spis. Få ligga framför en varm och sprakande brasa på renskinn i mysbrallor med för stora tjocka stickade strumpor på fossingarna, dricka rödtjut och spela kort med bästa sällskapet och skratta tills tårarna rinner. Tiden tickar så ruskigt fort(!) För tre veckor sedan fick jag kallelsen till antagningstesterna och var överlycklig för detta och visste inte hur jag skulle klara hela den tre veckor långa väntan till dagen med stort D. Nu är det bara två dagar kvar innan vi är där(!) Vart tog tiden vägen!? På onsdag smäller det. Fast egentligen är det inte onsdagen jag är mest nervös över, snarare utgången av onsdagen, som jag i dagsläget inte har någon aning om när jag kommer få reda på(!?) Vet bara att det kommer att bli underbart att få träffa alla mina gosegrisar igen i alla fall och det väger upp det mesta. Som jag har saknat och längtat! Ser fram emot allt så mycket och har en härligt behaglig magkänsla inför kommande veckoslut. It's gonna be awesome!

Man måste inte vara född optimist för att tänka som en. Hur uttjatat som helst men ändå so true! Och det borde väl därmed gälla även om man bara tappat sin medfödda optimism på vägen genom livet!? Genom att lära sig rikta uppmärksamhet mot det positiva ska man också kunna se livet förändras. Det brukar kallas positiv psykologi och jag tror starkt på att det fungerar. För tankar och känslor sitter ju faktiskt ihop(!) Men ska man förändra sitt tankemönster för att öka positiva känslor bör man också tänka långsiktigt. Försöka identifiera dessa genom att tänka igenom vad som är en positiv känsla just för sig själv. Man kan lära sig att långsiktigt förändra tankemönstret genom att se omständigheter i livet som framgångar. Det kan handla om något så litet som att lösa ett problem på jobbet, upptäcka en gömd talang hos sig själv eller att få ta del av en oväntad styrka hos någon man tycker om. Jag väljer att se den här tiden som en start på ett nytt kapitel. Ett något trögstartat sådant, men som istället kommer ta en ruskig fart när det väl kommer igång. Det kommer att bli det bästa kapitlet ever med en uppsjö av nya intryck och uttryck. Så till den grad att man inte vill stanna upp utan bara fortsätta hela långa vägen fram. Helt enkelt det bästa som kunde hänt mig, jag har ju nu alla möjligheter i världen! Något som sporrat mig oerhört (och så fortfarande gör!) är all den respons jag fått på hur jag hanterat my way back. Från att jag legat och krälat på botten med en självkänsla så låg som jag aldrig trodde den skulle kunna bli och avundats er alla och era (i mina ögon) tillsynes perfekta liv, är jag nu helt plötsligt en inspiration för just er!? Bättre motivation och komplimang är svårt att få. That's just pure happiness!

Nostalgitripp såhär under fredagskvällen. Efter en otroligt god middag med gårdagens tapasrester till förrätt följt av honungsglaserade lammracks, har TVn fått stå för kvällens underhållning. Ingen dålig sådan heller som precis avslutats med en av mina solklara favoriter på romantiksidan. Kanske mycket pga dansen som legat mig varmt om hjärtat sedan barnsben. Kan det ens finnas någon som ägnat sin uppväxt eller sitt liv åt att dansa som inte älskar Dirty dancing(!?) Man sitter där i soffan och bara känner hur benen liksom tar alla stegen helt av sig självt. Man tänker inte, man bara lyssnar och tittar och känner. Dvs om man överhuvudtaget kan sitta still(!?) och inte kör en karaokevariant på danssteg(!) Undrar just när eller snarare om jag någonsin kommer att plocka upp den igen? Dansen alltså. Det har gått många år sedan sist, men man blir väl aldrig för gammal för att dansa, eller vad säger ni? Dirty dancing.. Ännu en stjärna har dessvärre fallit och då pratar jag självklart om, den sedan fyra dagar, avlidne Patrick Swayze. Kanske gjorde han inte många betydande roller, men för oss som vuxit upp med just Dirty Dancing tillika Ghost, kommer han för alltid att betyda något!

Har rullat chokladbollar med extra mycket choklad och starkt kaffe i, självklart med pärlsocker på, precis som det ska vara och jag har inte smakat en enda(!) Jag vet, det är nästan kors i taket på det. Men jag har upptäckt att jag av att baka alla dessa godsaker inte ökar suget efter att äta dem, snarare tvärtom, vilket antagligen bara är positivt, right!? Med andra ord bakar jag inte för att äta för jämnan, det fungerar väl mer som något slags terapi eller kanske hobby, något jag tycker är sjukt kul att fördriva dagarna med när jag inte har annat för mig (vilket på senaste blivit ganska ofta!).  Har samtidigt kört Takida's Give Into Me på repeat, dock på YouTube då låten inte finns på någon skiva, vilket för mig är ofattbart, helt underbar låt ju! Ibland kräver man inte mycket för att tillvaron ska kännas bara så skönt härlig och musik är en av få saker som fixar min utan andra tillsatser. Och då framförallt genom rockballader! Det finns ingen annan musik som gör mig lika varm i hjärtat och glad på samma gång om än texterna oftast är otroligt känsloladdade. Men kanske är det just därför. Musiken får mig att känna att jag lever och det här och nu. Inte i det förflutna, inte i framtiden, utan här och nu. Musik ger mig energi och jag skulle lika lite kunna leva utan den som utan luft, vatten och föda. Musiken är helt enkelt mitt syre.

Igår handlade eftermiddagen och kvällen om España och gamla minnen. Efter en och en halv timmes flåsande på gymmet vid lunchtid blev det inhandlande både på systembolaget och i matvarubutiken. Med en underbart god Sangria (självklart gjord på spanskt vin!) i glasen lyckades vi få till både blåmusslor med grädde- och vitvinssås, Gambas al Ajillo och en nästintill perfekt Tortilla de Patatas. Till detta blev det även Pan con Salsa de Tomate, oliver, ostfyllda minipaprikor, marinerade vitlöksklyftor, chips och fem oilka sorters ostar. Allt till tonerna av Estopa! och La Oreja de Van Gogh. Minnena sköljde över oss och vi skrattade gott åt alla gamla bilder i fotoalbumen. En supertrevlig kväll och jag önskar bara att fler av mina underbara varit med. En känsla av tapaskoma infann sig ganska precis efter att jag tömt sista glaset och kört igång diskmaskinen som satte punkt för kvällen. Idag mår jag finemang trots det småtråkiga vädret där utanför. Energin är på topp och jag tror att det kommer att föra med sig en hel del köksbestyr fredagen till ära. Om inte annat för att påminna mina älskade föräldrar om att de nu får helg. Jag har plockat fram Lammracks ur frysen och surfar nu runt efter inspiration till kvällens middag, får se vad jag kan tänkas tota ihop för smarrigt. Efterrätten är dock spikad så pass att den ska vara superchokladig och riktigt krämigt kladdig. Nu får Plommon-eran vara över för den här säsongen(!) Chokladbollar och äppelpajer here i come!

Känner mig inte särskilt stolt över mina rötter efter kvällens Idol-avsnitt.. Ume som haft (och förmodligen också fortfarande har!?) helt sjukt många talangfulla stjärnor..vad hände liksom!? Jag skämdes i alla fall öronen ur mig största delen av programmet och den röda färgen i ansiktet har fortfarande inte lagt sig. Röstar för att de nästa säsong börjar köra en Junior-tävling OCH en Senior-tävling, då kanske fler oupptäckta stjärnor skulle våga sig fram i rampljuset utan att fruar och äkta makar ska behöva tvinga dit dem(?) Kvällen har jag annars efter träning, middag och helrenovering, ägnat åt mitt lilla stora projekt som jag påbörjade för alldeles för länge sedan, men som nu (tro't eller ej!) äntligen är klart(!) Pheeeeeeew..så gött det känns. Men jag väntar nog till imorgon med att avslöja vad det är och vad det blev och varför det blev både det det blev och som det blev. Helt klart bara för att det blir mer spännande så. Nu börjar det dock bli dags att knyta ihop sig och mysa upp i soffan framför en film tillsammans med den gudomliga träningsvärken, som kvällen till ära förflyttat sig till min bakdel. Med andra ord, in great need for a rumpmassage deluxe här.

Jag gillar när småsaker i vardagen ger inspiration och upplägg för bloggandet. Tycker inte alltid det behöver vara igenomtänkt det man skriver ner. Ibland vill man bara få ur sig en liten känsla i ord. Det kan vara den minsta sak i världen som gör en fullkomligt överlycklig, glad, ledsen, besviken, irriterad eller bara varm i hjärtat. Det sistnämnda var precis den känsla som genomsyrade hela min kropp igår kväll när jag läste ett meddelande från min älskade Jus som så snällt tar hand om "mitt hem" inklusive alla mina prylar OCH hela min garderob(!) i dagsläget. Hennes äldste son Lukas (3,5 år) fick härom morgonen syn på mina skor i deras hall där hemma (vilket bara DET fascinerar mig att han visste och kom att minnas att det var mina!?).

Lukas - Är Anna här!?
Jus - Näe, jag har bara lånat hennes skor.
Lukas (börjar gråta och blir helt knäckt!) - Men NÄR kommer Anna?? Hon FÅR låna min säng!
Jus - Hon kommer i nästa vecka och hälsar på.
Lukas - Men det är så länge dit..

Det är bara att inse att olycka och lidande uppenbarligen drar besökare. Hur kommer det sig att vi tycker så mycket om att gotta oss i andras tragik? Själv föredrar jag dock att läsa underhållande, humoristiska, glädjefyllda bloggar som strålar av lycka och välmående. Men jag klandrar er inte mina kära läsare, jag har själv valt att öppna mig och välkomna er in i min för tillfället smått tradiga värld. And i thank you all for your visits, hope you've had a pleasent flight and i wish you all a good night and a welcome back soon again. Idag har jag dock mått helt förträffligt. (Välkomna till fröken Schizo herself!) Eller ja, förträffligt kanske är att ta i, men riktigt bra i alla fall. +25 grader i skuggan, strålande solsken, en blå himmel, bikiniklädd (eller snarare avklädd?), rabarbersaft i glaset, Stieg Larsson i pocketformat och sedan en granne som spelar KENT på hög volym! Jag smälte som sockervadd i munnen på en unge och la genast Stieg åt sidan och bara blundade och njöt. Efter mitt numera dagliga intag av självkänslestärkande (som jag inte tänker avslöja vad det består av riktigt ännu) så bar det iväg till gymmet för en och en halv timmes flåsande och svettande till tonerna av älskade Benjamin. Skönt like hell och nu är träningsvärken väck och allvaret kan börja. Yeeehjj! Kvällen har annars bestått av mestadels telefonsurrande och masserande av vänster vad och nu börjar det bli dags för mig och mina illröda telefonöron att ta plats under täcket och försöka duna så gott jag kan de timmar som finns kvar av denna natten (dock utan dina andetag, apropå KENT liksom..!). Imorgon är en annan dag, en ny dag, en onsdag och vem sjutton vet vad den kommer att erbjuda(!?)

När vi ändå är igång och ältar kärlek, ickekärlek, trasade förhållanden och allt som hör där till känner jag att jag bara måste slänga in något jag läste hos Emma igår. Hon hade häromdagen läst en text som handlade om hur man kan se på en kärleksrelation i tre steg och förklarade det såhär; I den första fasen kommer passionen, förälskelsen, pirret och allt det där. När det har lagt sig går man in i fas två, där börjar man irritera sig och störa sig på sin partners beteende, blir arg när den andre kritiserar och kommenterar. Det är i den här fasen som vi är som mest känsliga. Och det är oftast här som förhållanden kraschar. Enligt psykologen som skrivit texten handlar fas två om att möta sorg och smärta vi upplevt i vår barndom. Vår partner tvingar oss alltså att konfrontera detta (ofta helt omedvetet) vare sig vi vill eller inte.  Klarar vi av steg två kommer vi att gå in i det tredje steget, nyförälskelsen. Liksom Emma undrar även jag hur många som tar sig igenom steg två och faktiskt lever happily ever after(?) Jag vet hur det är att kämpa, att försöka ta sig vidare från just det här steget, och jag vet också att det inte spelar någon roll hur mycket man än kämpar om man inte gör det tillsammans. Att kämpa på varsitt håll och försöka få ihop något som rör båda parter är dömt att misslyckas. Kommunikation är väl där själva nyckeln anser jag. Kan man inte kommunicera, ja då kan man nog lika gärna gå skilda vägar. Undrar vart du hittat denna texten tjejen och vilken psykolog som skrivit den? Vet åtminstone en person som definitivt skulle behöva läsa den(!)

Efter diverse nödvändiga tråkiga måsten denna morgonen har jag nu avverkat två stycken snyftfilmer av kategori nr 1. Helt plötsligt sköljer allting som en våg över mig och jag sitter åter igen här (som så många andra gånger detta året) med rödgråtna svullna ögon som inte vill sluta tåras och mår ungefär lika bra i hjärtat som min värkande livmoder gjorde häromdagen. Jag hatar att inte kunna påverka saker och ting, inte ens mina egna känslor som alltför ofta leder mig i fördärv. Samtidigt hatar jag tanken på att livet vi blivit tilldelade skulle vara förutbestämt. Känslan av isolering och instängdhet gör sig starkt påmind dagar som dessa. Samtidigt klarar jag inte av att befinna mig bland folk heller. Håller jag på att utveckla någon slags social fobi!? Det vore onekligen skrämmande. Jag vet dock att om det inte kommer till en sista vändning av sig självt snart så måste jag nog göra något drastiskt och impulsartat ändå, trots att jag är livrädd för vart det kommer att leda. Men alternativet är inte ens ett alternativ längre..

Ikväll är en kväll som så oerhört många andra, långsam, tankefylld, tom. Ensamkänslan gör sig onekligen påmind. Trots att jag inte alls är ensam så känner jag mig ändå ensam just ikväll. Har annars egentligen haft en riktigt trevlig söndagsevening där jag bl a varit på bio med mams och paps och sett BECK-filmen, I stormens öga. Lika bra som alla de andra, utan tvekan. Men än en gång anser jag trots allt att det är Mikael Persbrandt som gör hela filmen. Det är svårt att inte ta honom på allvar. Att inte beröras av de roller, de karaktärer han spelar, både på vita duken och på teaterscenen. I mina ögon är han en av de bästa skådespelare Sverige har. Han har alltid en sådan närvaro, så det till och med i TV-soffan hos Oldsberg (i programmet Här är ditt liv) var svårt att inte beröras. Han bara ÄR och han är det fruktansvärt bra! Man både hatar och älskar honom på en och samma gång. Liksom en annan svensk skådespelare tillika TV-kock, nämligen Per Morberg, som ikväll spelar i Kommissarien vid havet (film baserad på Mari Jungstedts romaner) på TV 4. Han gör en lika grym roll (med betoning på GRYM i både positiv och negativ bemärkelse) som alltid. Det ligger något sorgligt och tragiskt över dessa två män, som att de bär på många tyngre känslor, de har ett djup man inte hittar, eller åtminstone inte tydligt ser, hos många andra skådespelare idag. Kanske är det just därför dessa två känns så mycket mer intressanta, så mycket mer levande, så mycket mer verkliga? Men för att inte spåra ur totalt från den nästintill obefintliga röda tråden i detta inlägg så kanske jag ska återgå till mig själv och mina känslor kring dagens ensamhet. Det har bara varit en sådan dag idag och jag vill nog helst enkelt skylla den på PMS, men jag vet att jag kan ha underbara dagar, även med de värsta menssmärtor så jag håller mig nog ändå ifrån det argumentet. Kanske var det morgonens samtal som fick mig på fler tankar och funderingar under dagen och i kombination med alla andra tankar och funderingar i dagsläget blev det inte direkt någon tjohoo-känsla över det hela. Varje dag försöker jag hålla modet uppe och 9 av 10 dagar går det förvånansvärt bra, men den där enstaka dagen..den blir oftast bra mycket tyngre än jag förväntat mig och trott. Jag vet att alla bara menar väl när de säger saker i stil med ryck upp dig, det löser sig, allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra ska du se, ge det bara lite tid, det måste få ta tid.. I själva verket gör den peppningen mig bara mer nedstämd och omotiverad. Jag vet att jag själv väljer om jag vill känna mig som ett utmålat offer på något sätt, men det är svårt att undgå den känslan när andra så tydligt visar ett slags medlidande. De dagar jag däremot är på topp visar få någon respons alls vilket också gör mig en aning nedstämd, som att man kanske inte riktigt tror mig(?) Att jag lägger mig till med något bara för att jag utåt vill att allt ska verka så bra(?) Kanske inte så konstigt om man tror det i och för sig, men så är verkligen inte fallet, been there done that, dags för ett nytt kapitel som jag tjatat sönder er om den senaste månaden. Kanske jag förväntar mig för mycket av min omgivning, kanske jag blivit för självisk och egotrippad i mitt arbete att reparera mig själv och min självkänsla? Jag hoppas att så inte är fallet, för då är jag på väg i helt fel riktning än jag har planerat. Jag bara längtar så otroligt mycket efter att hela den här känslan av väntan ska vara över.. Och är det egentligen så konstigt..?

Ett samtal med en vän denna söndagsmorgon snurrade åter igen igång tankeverksamheten kring kärlek och trasade förhållanden. Handlar det inte om nya dieter, senaste modetrenden, fotografering, upplevelseresor, babylycka, husköp eller träning numera så handlar det onekligen om kärlek (och desto oftare om ickekärlek), så mycket kan jag ju konstatera. Så här kommer ett inlägg med tankar från ett tag tillbaks som handlar om..just det..kärlek! (Why in english? Jo för att ibland är det lättare att uttrycka sig på ett annat språk helt enkelt och det får ibland även en helt annan mening.)

Alright. So here i am, at 2.30 in the morning, my heart is in so much pain, i am trying to find some sort of logical reason how that person who i am keep trying to establish a healthy relationship to just let me lose him again. He says he doesn't know if he loves me. At the same time he says he has never loved someone before as much as he has loved me. But is it really like that? Isn't it like that you either love someone or you're not? This made me want to find the right way to explain it - or maybe just to myself - what LOVE is. Because i've been there, it happened to me, i'm pretty sure of that. I guess love is an instant thing. It's like i said, either there or not. And it happens so quickly, you don't even notice it. When you meet with that special person the first time, you know nothing about each other. Nothing at all. And despite all the rationality something just happens. You want to spend hours with that person, you want to just listen to what he/she says - even if it would be a big pile of rubbish if it'd come out from somebody else's mouth. He/she makes you laugh like no others. You can be the strongest, most confident person in the whole wide world, but you just can't stop those shaky legs, don't seem to be able to put one sensible sentence together - nor stop talking because you are too worried it will get awkward and weird. At the end of the night of your first meeting you wish time would stop there and then at that perfect moment - when only the two of you exist in the Universe - would never end. You've just said goodbye 5 minutes ago but you already feel like you have many new stories to tell him/her. You can't sleep because all you can think of how great you felt with that person and you are trying to figure out how can it be so easy and smooth? You get changed several times before the next meeting because you want to make sure you look your best so he/she just won't be able to take his/her eyes off you. And then all of a sudden this person becomes part of your every moment in the day. You can't focus at work, keep recalling those perfect nights together, call in sick because you want to stay in bed with him/her as long as possible, you are so proud of this person in your life that you want to introduce him/her to everyone from the local postman to your best friends and your family, and this is the person who is the reason why you cancel dinner with your best friend.. And then.. You realize that so much time gone past and that this person is still there. And you became one very special and unique thing together that you never want to lose. Hopefully it lasts for a while. But there are times when it comes to an end. More often then never. And I don't know why. I guess as us, humans constantly growing, developing, making changes and decisions in our lives as individuals; creates the chance to grow apart. And it hurts. And seems like the end of the World has came. And you suffer. Can't eat or sleep. Want to hate the one, think of every bad and negative you just can remember of but still can't hate him/her. This is love. Still. Even if it's now making you suffer. And then it starts again. And you are putting your heart out there for someone else who might break it, but who cares when it's feels soooo good to have that warm and fuzzy feeling inside for whatever long it lasts? Rather a broken heart then a heart that never been used for anything.

Så var vi där igen,  åter igen en dag med molande värk och en livmoder som jag skulle vilja slita ut och sälja till högstbjudande bara för att slippa plågorna. Jag dör nog snart. På riktigt(!) Det känns i alla fall så emellanåt.. Är så  otroligt nöjd att jag tvingade mig iväg att träna under förmiddagen ändå, för nu hade det varit stört omöjligt(!) Att annars behövt ställa in en träningsdag under startveckan pga en värkande f*cking livmoder, det känns bara tröttsamt. Den tidigare omskrivna nästintill outhärdliga träningsvärken i övre delen av kroppen har annars förflyttat sig till benen nu. Och då framförallt till baksidan av höger lår. Väldigt oskönt. Väldigt irriterande. Jag trotsade dock smärtan och körde på som vanligt och hoppas nu på att kroppen kommer må prima (eller åtminstone bättre) imorgon efter att jag idag faktiskt tog mig tid och stretchade ordentligt som tusan. Har fuskat lite med det under de här nystartdagarna ska jag motvilligt erkänna. Men jag skyller på min mor, tillika tillfälliga träningsbuddy, som aldrig stretchar någonsin(?) Jag vet, don't say anything, det är bara någon fix idé hon har att kvinnor inte behöver stretcha. Till skillnad från män(!?) Behöver jag påpeka att det är en man som tutat i henne detta..!? Jag orkar inte(!) så hur som helst.. Med plommonbullar för gräddning i ugnen och nybakta Blueberrycookies med vit choklad tar jag nog plats i soffan strax med täcke, filt och ja vad jag kan hitta för att värma mittenpartiet av kroppen med. Jag får väl hoppas ni har en mindre smärtsam lördag än denna tösabiten. För nej, det är ju inte alls synd om mig idag(!)

Har träningsvärk. Är i sjukt stort behov av en grym massage. Anyone? Inte? Hmm.. Det känns som jag har ett avtagbart huvud som någon skruvat loss och sedan skruvat dit igen, fast helt jäkla galet. Som när man skruvar korken på flaskan och börjar helt fel(!) Känner mig också lite som en Barbie-docka som ungjäkeln slitit av armar och ben på och sedan försökt trycka fast lite hur som helst. It sucks. Men det är ju ändå så förbaskat skönt att träna. Kanske bör påpeka att all denna träningsvärk kommer sig av att jag börjat gymma igen (för er som missat det i föregående inlägg). Har ju totalt legat av mig på den fronten under sommaren som nu passerat, vilket i och för sig har sina förklaringar.. Men hur som helst, now i'm back on track och kommer köra skiten ur mig fram till nästa sommar helt enkelt. Skulle bara hittat mig en personlig massör, hade suttit fint.

Plommonträdet fortsätter att föröka sig. Eller ja, plommonen verkar i varje fall aldrig ta slut. Varje dag de senaste två veckorna har jag plockat in minst 1,5 kg som trillat av. Jag har gjort plommonmarmelad av alla dess sorter, med tillsatta smaker som ingefära, äpple & kanel, rabarber & vanilj. Jag har bakat smulpaj med plommon och pecannötter. Jag har också ätit plommonen bara som de är, underbart goda! Senast igår blev det plommonmuffins gjorda, med smaskig choklad och rivet apelsinskal, luktade märkligt nog skoterbränsle(!?) ur ugnen, men väl färdiggräddade doftade de gudomligt. Har imorgon tänkt ge mig på att baka plommonbullar och till helgen ska det bjudas på Plommonclafoutis, en fransk krämig dessert gjord på mandelmjöl, socker, ägg och så plommon såklart. Något jag aldrig ätit tidigare, men som verkar makalöst gott (får återkomma med ett utlåtande om några dagar). Har med ens insett att om det ska fortsätta på det här viset kan jag ju säga bye bye till de 10 kg jag tänkte bli väck till nästa sommar. Det är onekligen tur att bakverk går att frysa och att min mor så givmilt köpt mig ett tillfälligt träningskort såhär innan jag vet var jag kommer att landa i höst. Nu bär det strax av till gymmet och så får vi väl se vad jag kan tänkas leverera i plommonväg senare ikväll. Kanske blir det plommonsaft? Eller ska jag våga ge mig på att göra plommonvin..? Bara fantasin sätter gränser!

Jag skrev precis ett helt sjukt långt mejl till en vän (eller vad jag nu ska kalla honom utan att nämna namn och hänga ut honom totalt(?) efter att ha läst hans smått galna men otroligt underhållande blogg tidigare idag. Efteråt slog det mig att det mejlet lika gärna skulle kunna figurera som ett av dagens blogginlägg när det faktiskt är mina tankar och funderingar kring det här upp-och-ner-vända livet jag lever som jag satt på pränt. (Jag hoppas du inte tar illa vid dig darling?) Verkligheten behöver inte vara kall, hård och vass..den blir vad man gör den till. Inlägget (hos killen ifråga) handlade om huruvida hans senaste ex tar ut sin ilska på fel saker och enligt mig, inte verkar vilja släppa taget. Jag känner inte till hela storyn bakom detta, men förstår nog både honom till viss del OCH den här tjejen på sätt och vis. Vad jag dock inte förstår är att hon fortfarande (efter ett helt år!) vill ha kontakt och ha kvar honom bland sina vänner på f*cking fejsbook!? Big time failure! Det sämsta man kan göra om man blivit bränd, hur mycket man än bryr sig och tror sig älska personen ifråga. Skiljs man inte åt som vänner, med liknande uppfattning och ömsesidig förståelse om varför det var nödvändigt att gå skilda vägar, då bör man kapa alla band med en gång. För sin egen skull (om man är den som blivit bränd!) OCH för den andres skull (om man är den som bränt). Det gör ont like hell till en början och det krävs en enorm styrka att ta det steget (om man blivit bränd), men det går desto lättare att ta sig vidare, så länge man känner att man fått sätta sin punkt. Kanske det är precis det den här tjejen känner att hon inte har fått? Sätta sin punkt, fått sitt avslut som hon behöver för att kunna släppa taget? Det låter i alla fall för mig som att hon fortfarande hoppas? Ilska är ju oftast ett sätt för oss människor att försvara våra känslor på och även uttrycka vår besvikelse på. Men som han också skriver, att hon tar ut sin ilska över vilka han skriver med på fejsbook(!?), det låter mest som fjortisfasoner i mina öron. Eller är vi inte mer mogna som unga vuxna än så? Hämnden är ljuv som det så ofta brukar heta. Det är nog dessvärre mer vanligt förekommande än inte idag. Och tyvärr skadar oftast ett sådant beteende mer oss själva än den vi riktar det mot. Själv hatade jag mig själv t ex bara för att han betett sig på ett sådant sätt mot mig som i sin tur fått mig att känna på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle kunnat känna för honom. Jag kände sådan avsky många gånger och slängde ur mig allt detta allt eftersom i både ord och text och mådde sedan skit över det direkt efteråt. Ett dilemma, för vem skulle jag egentligen skylla på utan att döda min egen självkänsla!? (Som förvisso legat och kravlat på botten bra länge.) Sista gången jag träffade mitt ex var det som att prata med en stenmur, en helt annan människa som jag inte kändes vid, jag förmådde därför inte att varken berätta eller säga allt jag ville och behövde för att känna att det hela var ur världen. Spikat och klart. Ett färdigavslutat kapitel. Till på köpet bodde vi ju fortfarande under samma tak och hade ett hem ihop. Ett hem vi byggt upp tillsammans. Dagen efter flyttade jag dock ut och tömde lägenheten totalt. Just för att slippa att någonsin behöva ha kontakt med honom igen och sedan dess har jag inte heller haft det. En vecka senare skrev jag dock ett brev, kan låta som en klyscha, men det var det enda sättet för mig att få sätta min punkt på kapitlet. Få säga allt jag ville ha sagt och tömma mig på alla känslor som fanns kvar. Få ett avslut på den delen av mitt liv och för att sakta men säkert kunna börja skissa upp en ny. Visst har det gått som en berg-och-dal-bana även efter brevet (det har ni kunnat läsa er till) och visst har det kliat i fingrarna att ringa honom eller skicka ett sms många dagar. Men jag lovade mig själv efter allt detta, att aldrig plåga mig själv mer och det löftet har jag också hållit. Jag kommer däremot alltid undra hur han mår, för han har trots allt satt så pass djupa spår att det är ofrånkommande. Det finns människor (och kommer alltid att fortsätta göra) som passerar genom våra liv (i förhållanden eller ej) som vi aldrig kommer att glömma, som alltid kommer att finnas där någonstans, djupt undangömda, men ändå där och han är en av mina sådana. Det finns bitar i den här soppan som etsat sig fast i huvudet på mig och det är tveksamt om de bitarna någonsin kommer gå att slipa bort. Men jag kommer inte låta dem påverka min framtid och utsikter för denna. Jag har dock lärt mig genom årens lopp att avslutar man inte saker och ting (vilket dock inte behöver betyda att man måste skiljas som vänner i fall som dessa) så kan man aldrig gå vidare fullt ut. Verkligheten kommer alltid ikapp dig, förr eller senare..

Men orka..! Hittade igår kväll min framtida bröllopsfotograf, eller bröllopsfotograf:ER as a matter of fact. Checka in Erika Gerdemark's bilder (Gallery II rekommenderas!) och kom sedan och säg att ni inte vill gifta er! Eller för den delen leva resten av livet all alone. Jag har sedan barnsben velat ha det där drömbröllopet där jag haft en föreställning om att få känna mig som en prinsessa för en dag. Inte för att själva bröllopet i sig på något sätt bevisar kärleken mellan två personer enligt mig, om än jag är en lipsill och gråter krokodiltårar så fort det vankas bröllop. Nu har jag inte varit på alltför många, men de största tårarna kom ändå när mina underbaraste gosegrisar till skåningar sa "I do!" för snart ett år sedan. Det var så-det-finns-inga-ord-för-det vackert! I själva verket funderar jag inte alls särskilt mycket över just sådant när jag väl är insyltad med någon jag känner trygghet med och älskar more then anything else. Men bara för själva festligheternas skull vore det awesome(!) och för att inte tala om allting runt omkring. Val av ringar, klänningar, skor, håruppsättningar, accessoarer (många tjejers stora dröm kan jag tänka). Lokaler, meny, dukning, blommor. Gästlista, inbjudningskort och så självklart fotograferingen och en halv miljon andra must-haves. För den dagen jag faktiskt gifter mig (vilken nu bara måste komma innan jag trillar av pinn i alla fall!?) då blir det rocka av och bröllop med allt vad det innebär! Annars kan det lika gärna få vara för min del. Kan låta löjligt, men that's how i am. Hur som helst föll jag pladask för både Erika Gerdemark och även Anna Roström (som också går under namnet SmallpigArt). Helt enkelt underbara fotografer som tar helt magiska bilder. Bara att hosta upp en 40 papp extra för fotografering till bröllopet då(!)  Damn, mina planer på klosterlivet är nu och för alltid krossade. Den största frågan är nog hur i helsicke jag ska kunna välja om eller när den dagen kommer!?

Solen strålar idag och bikinin har ännu inte stoppats undan längst in i garderoben (eller borde jag säga längst ner i väskan?). Ligger ute på trädäck ännu en dag och lapar sol. Ok, jag erkänner att värmen inte uppgår till +28 grader i skuggan längre, men solen den är fortfarande hetare än hetast och det är bara så gött! Vägrar acceptera att höstrusket är på ingång och jag kommer kämpa in i det sista för att vi får en låååååång utdragen sensommar, gärna in i oktober som för ett antal år sedan. Wish me luck! (think i'll need that). Har annars, sekler efter alla andra, äntligen slängt mig in i Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Som folk har tjatat och gnatat. Men nu när film nr 2 är på väg upp på bioduken passar jag på att ge mig i kast med bok nr 1. Och nej, jag har ännu inte sett filmen så avslöja nu inte några smaskigheter tack. Ska fixa mig lite kaffe och fortsätta min heldagssiesta i strålande solsken. Dvs om det jäkla krigslarmet (eller heter det bomblarm?) kan sluta tjuta någon gång!?

Nog är det typiskt alltid. Det var väl antagligen inte meningen heller. Men så här i efterhand är det ändå sjukt irriterande. Jag har ju dock ingen annan att skylla än mig själv. Om jag häromdagen ansåg att jag borde vara lite mer impulsiv anser jag väl idag att jag snarare inte borde vara det. Att tänka på till nästa gång du får för dig att söka en utbildning; skicka in alla jäkla betyg du har! Damn! I vilket fall som helst så känns det ändå något lättande då jag nu vet att jag inte bara sitter här och inte gör något i tron om att jag skulle kunna göra något när jag i själva verket faktiskt inte kan det. Nu blir det helt klart lättare att verkligen sätta fokus på höstens höjdpunkt och som en slags back-up ska jag för första gången ever faktiskt ge mig på att skriva högskoleprovet i höst (dvs om det jag så innerligt önskar inte går vägen). Jag har en ordentligt lång lista på sådant jag så gärna skulle vilja göra (och få gjort så snart som möjligt), men den listan blir bara allt längre och jag känner inte att jag kunnat börja bocka av något på den riktigt ännu. Ska jag få en helt underbar födelsedagspresent i år eller ska jag bli tvungen att fortsätta trampa vatten ett tag till? Jag känner mig uppskruvad i princip dygnet runt samtidigt som jag ändå känner någon slags skönt lugn, hur går det egentligen ihop? Magkänslan säger mig att det här kommer att gå vägen, men jag vet inte riktigt om jag vågar lita på den till fullo(?) För om den har fel, hur ska jag då kunna lita på den igen? Det är så mycket som händer nu på en och samma gång samtidigt som det i praktiken inte händer något alls(!?) Jag väntar bara på att bomben ska slå ner och explosionen avgöra huruvida allt kommer att te sig eller ej i den närmsta framtiden. Lyckoruset ligger där under ytan och bara bubblar..

Jus, my darling clementine, har klippt och klistrat OCH myntat den perfekta textraden, bara över all förväntan! Jag har ikväll även fått mer inspiration hos en tysk tatuerare (awesome!) och känner mig mer peppad then ever på att nu få detta klart inom en så snar framtid som möjligt. Inom en snar framtid för mig är för övrigt lite lagom innan nästa gång man börjar blotta sin bleka hud(!?) Längtar något kopiöst! Men jag vet också att min älskade mor (för att inte tala om min käre far!) kommer att nästintill kolavippa, but in time..they'll get over it, just as they did last time och det börjar ju vara ett antal år sedan. Tiden snurrar snabbt förbi. Detta kommer hur som helst bli fantastiskt som en viss galenpanna skulle sagt. Love it!

Tonight i'm in löööv with Mike Skinner (OCH Zlatan också förstås, men det lär ju alla andra skriva om ikväll!?). Hur kan man inte vara!? En del av mig borde vara något mer impulsiv och dumdristig. Dra till England next kanske(?) Why!? Ja men bara för att förstås! En del av mig borde släppa allt och verkligen leva ut den där uttjatade Hawaiidrömmen (se ungefär hälften av alla mina tidigare inlägg!). Samtidigt borde verkligen en del av mig se till att faktiskt bara leva precis som jag vill! Men ikväll nöjer jag mig med att bara vara in löööv.. ♥

Idag hände det igen! Den förbannade brandvarnaren började tjuta som en galning när jag stod i duschen(!?) Vad är grejen!? Trodde brandvarnare reagerade på rök och eld, eventuellt matos också, men inte på lite ånga från duschen som sipprar ut genom badrumsdörren(?) Denna gången tog jag det dock med ett behärskat lugn, till skillnad från sist. Jag duschade färdigt (inget schampo i ögonen kvar!), torkade mig hyfsat torr (inga ovälkomna blöta fläckar på golvet!), virade handduken om mig (inte spritt språngande näck!), letade reda på något längre jag kunde trycka in knappen med (inte klättra på hög stol!) och tjoff så slutade eländet pipa (en riktig fungerande(?) brandvarnare!). Vid det laget var jag dock redan halvdöv på båda öronen eftersom den skrikit och gapat i cirkus 15 min, om inte längre. Trevligt att grannarna inte reagerar på att huset intill håller på att gå upp i rök(!?) Men resultatet blev åtminstone hela 0 blåmärken(!) Måste vara rekord..(!?) Har annars precis smällt i mig en gigantisk marängswiss med chokladsås, strössel och alla tillbehör som kan tänkas, befinner mig alltså i marängkoma kvällen till ära. En dag ska jag lista alla mina komor tror jag, det börjar helt klart bli några stycken. Min favorit är dock fortfarande paltkoman på renskav, den är liksom bara den bästa. För övrigt snurrar tankarna rätt mycket kring mitt omtalade fokus som de flesta av er verka dö av nyfikenhet för att få reda på. Mohahaha! Ja tänk om det ändå vore något så spännande som att jag skulle börja min bana inom Polisen.. Nu är dock verkligheten långt ifrån lika spännande (åtminstone ur mina ögon sett), det handlar inte om annat än en 2 år kort KY-utbildning, men som antagligen lär komma att förändra otroligt mycket i den här tösens liv om allt går vägen. Exakt vad det är..!? Njae, jag tror nog jag håller er på sträckbänken ett tag till ändå.

Ok, time for some explanation. Svaret är nej, jag har inte sökt till Polishögskolan(!) Fast måste ju erkänna att det känns rätt smickrande att några av er faktiskt tror på mig så pass mycket. Däremot har jag sökt en mängd andra utbildningar där jag nu blivit kallad till en av dessa för antagningstester senare i september. Det är inför dessa tester jag nu ska förbereda mig på alla sätt och vis jag bara kan. Känner på något märkligt vis ingen oro över att jag inte ska fixa det, det känns mer som att det hänger på vilka meriter övriga sökanden har på pappret. Tanken är väl dock att jag ska trollbinda dem med min magiskt klockrena personliga lämplighet för just detta(?) Så håll bara tummen allihopa så hoppas vi väl att det här går vägen nu! Har annars spenderat kvällen med att koka plommonmarmelad av något kilo nerfallna plommon från det annars helt överfulla trädet. Snacka om terapiarbete med att pilla kärnor då plommonen är ganska så små, men supergött blev det i alla fall och ingefäran som den är smaksatt med gör att det nu doftar underbart i hela huset!

I lay my weapon down won't fight no more.
Try to get you by my side.
Though I have been in love before,
they could never take my clouds away.

Babe if you were mine,
I won't hasitate at all.
You just let me know,
I'll be the one to catch your fall.
Anything you need.
Don't give me away.
You make me so confused.

The one I love, loves someone else.


Don't stop the music, it feels good.
It keeps my mind of me missing you.
Keep the rain away.
There is nothing for me here,
without you by my side.

Cuz' babe if you were mine,
I won't hasitate at all.
You just let me know,
I'll be the one to catch your fall.
Anything you need.
Don't give me away.
You make me so confused.

The one I love, loves someone else.


Baby, what's it gonna be?
Is it gonna be her or me?
Tell me what I have to do?
Cause I know that I'm good for you.

Babe if you were mine,
I won't hasitate at all.
You just let me know,
I'll be the one to catch your fall.
Anything you need.
Dont give me away.
You make me so confused.

The one I love, loves someone else.


Babe if you were mine..

If you were mine..

Idag har jag studsat runt på små fluffiga moln hela eftermiddagen. Varit så uppe i varv att jag knappt kunnat tänka klart. Jag vet att det inte är bra och man ska aldrig ta ut något i förskott, men this could be it! Så snälla, håll alla tummar och tår ni har för mig nu. Om drygt tre veckor kommer domen. Tycker det är dags nu, för den där efterlängtade vändningen. Vore nästan för bra för att vara sant om allt gick i lås på det sätt jag önskar. Kanske, kanske blir året 2010 något alldeles extra ändå(!?) Kanske, kanske blir det faktiskt mitt år!? (och även ditt Jus, såklart!) Nu väntar 3 veckors hårdträning, både fysisk och mental sådan. Måste sätta mig och ta en ordentlig funderare. Tänka igenom. Spalta upp. Skriva ner. Strukturera upp. Jag måste gå igenom allt. Det ska inte finnas det minsta tvivel. Jag ska inte tveka en sekund. Tänk vad slumpen kan ställa till med egentligen..

Finally! Jag kan äntligen, sekler efter alla andra, stoltsera med att vara innehavare av Spotify. Yeeeejj!! Det har tagit sin tid, och inser med ens hur mycket jag ligger efter. Mängder av gudomlig musik jag suktat efter det senaste halvåret kan jag nu äntligen ta del av utan att det kostar mig en krona. Javisst är jag en snål jävel!? Inte egentligen, jag har nog fler skivor i min samling än många av er tillsammans, men det är inte poängen. Poängen är att jag nu vilken tid på dygnet som helst, närhelst jag behagar (och har dumburken till hands) kan njuta av precis vad jag vill och jag älskar det! Thanks a lot love! Detta kommer jag aldrig att glömma. Några updates på iPoden finnes ikväll för den som är intresserad. I'm in musicheaven!