Jag skrev precis ett helt sjukt långt mejl till en vän (eller vad jag nu ska kalla honom utan att nämna namn och hänga ut honom totalt(?) efter att ha läst hans smått galna men otroligt underhållande blogg tidigare idag. Efteråt slog det mig att det mejlet lika gärna skulle kunna figurera som ett av dagens blogginlägg när det faktiskt är mina tankar och funderingar kring det här upp-och-ner-vända livet jag lever som jag satt på pränt. (Jag hoppas du inte tar illa vid dig darling?) Verkligheten behöver inte vara kall, hård och vass..den blir vad man gör den till. Inlägget (hos killen ifråga) handlade om huruvida hans senaste ex tar ut sin ilska på fel saker och enligt mig, inte verkar vilja släppa taget. Jag känner inte till hela storyn bakom detta, men förstår nog både honom till viss del OCH den här tjejen på sätt och vis. Vad jag dock inte förstår är att hon fortfarande (efter ett helt år!) vill ha kontakt och ha kvar honom bland sina vänner på f*cking fejsbook!? Big time failure! Det sämsta man kan göra om man blivit bränd, hur mycket man än bryr sig och tror sig älska personen ifråga. Skiljs man inte åt som vänner, med liknande uppfattning och ömsesidig förståelse om varför det var nödvändigt att gå skilda vägar, då bör man kapa alla band med en gång. För sin egen skull (om man är den som blivit bränd!) OCH för den andres skull (om man är den som bränt). Det gör ont like hell till en början och det krävs en enorm styrka att ta det steget (om man blivit bränd), men det går desto lättare att ta sig vidare, så länge man känner att man fått sätta sin punkt. Kanske det är precis det den här tjejen känner att hon inte har fått? Sätta sin punkt, fått sitt avslut som hon behöver för att kunna släppa taget? Det låter i alla fall för mig som att hon fortfarande hoppas? Ilska är ju oftast ett sätt för oss människor att försvara våra känslor på och även uttrycka vår besvikelse på. Men som han också skriver, att hon tar ut sin ilska över vilka han skriver med på fejsbook(!?), det låter mest som fjortisfasoner i mina öron. Eller är vi inte mer mogna som unga vuxna än så? Hämnden är ljuv som det så ofta brukar heta. Det är nog dessvärre mer vanligt förekommande än inte idag. Och tyvärr skadar oftast ett sådant beteende mer oss själva än den vi riktar det mot. Själv hatade jag mig själv t ex bara för att han betett sig på ett sådant sätt mot mig som i sin tur fått mig att känna på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle kunnat känna för honom. Jag kände sådan avsky många gånger och slängde ur mig allt detta allt eftersom i både ord och text och mådde sedan skit över det direkt efteråt. Ett dilemma, för vem skulle jag egentligen skylla på utan att döda min egen självkänsla!? (Som förvisso legat och kravlat på botten bra länge.) Sista gången jag träffade mitt ex var det som att prata med en stenmur, en helt annan människa som jag inte kändes vid, jag förmådde därför inte att varken berätta eller säga allt jag ville och behövde för att känna att det hela var ur världen. Spikat och klart. Ett färdigavslutat kapitel. Till på köpet bodde vi ju fortfarande under samma tak och hade ett hem ihop. Ett hem vi byggt upp tillsammans. Dagen efter flyttade jag dock ut och tömde lägenheten totalt. Just för att slippa att någonsin behöva ha kontakt med honom igen och sedan dess har jag inte heller haft det. En vecka senare skrev jag dock ett brev, kan låta som en klyscha, men det var det enda sättet för mig att få sätta min punkt på kapitlet. Få säga allt jag ville ha sagt och tömma mig på alla känslor som fanns kvar. Få ett avslut på den delen av mitt liv och för att sakta men säkert kunna börja skissa upp en ny. Visst har det gått som en berg-och-dal-bana även efter brevet (det har ni kunnat läsa er till) och visst har det kliat i fingrarna att ringa honom eller skicka ett sms många dagar. Men jag lovade mig själv efter allt detta, att aldrig plåga mig själv mer och det löftet har jag också hållit. Jag kommer däremot alltid undra hur han mår, för han har trots allt satt så pass djupa spår att det är ofrånkommande. Det finns människor (och kommer alltid att fortsätta göra) som passerar genom våra liv (i förhållanden eller ej) som vi aldrig kommer att glömma, som alltid kommer att finnas där någonstans, djupt undangömda, men ändå där och han är en av mina sådana. Det finns bitar i den här soppan som etsat sig fast i huvudet på mig och det är tveksamt om de bitarna någonsin kommer gå att slipa bort. Men jag kommer inte låta dem påverka min framtid och utsikter för denna. Jag har dock lärt mig genom årens lopp att avslutar man inte saker och ting (vilket dock inte behöver betyda att man måste skiljas som vänner i fall som dessa) så kan man aldrig gå vidare fullt ut. Verkligheten kommer alltid ikapp dig, förr eller senare..