Ikväll är en kväll som så oerhört många andra, långsam, tankefylld, tom. Ensamkänslan gör sig onekligen påmind. Trots att jag inte alls är ensam så känner jag mig ändå ensam just ikväll. Har annars egentligen haft en riktigt trevlig söndagsevening där jag bl a varit på bio med mams och paps och sett BECK-filmen, I stormens öga. Lika bra som alla de andra, utan tvekan. Men än en gång anser jag trots allt att det är Mikael Persbrandt som gör hela filmen. Det är svårt att inte ta honom på allvar. Att inte beröras av de roller, de karaktärer han spelar, både på vita duken och på teaterscenen. I mina ögon är han en av de bästa skådespelare Sverige har. Han har alltid en sådan närvaro, så det till och med i TV-soffan hos Oldsberg (i programmet Här är ditt liv) var svårt att inte beröras. Han bara ÄR och han är det fruktansvärt bra! Man både hatar och älskar honom på en och samma gång. Liksom en annan svensk skådespelare tillika TV-kock, nämligen Per Morberg, som ikväll spelar i Kommissarien vid havet (film baserad på Mari Jungstedts romaner) på TV 4. Han gör en lika grym roll (med betoning på GRYM i både positiv och negativ bemärkelse) som alltid. Det ligger något sorgligt och tragiskt över dessa två män, som att de bär på många tyngre känslor, de har ett djup man inte hittar, eller åtminstone inte tydligt ser, hos många andra skådespelare idag. Kanske är det just därför dessa två känns så mycket mer intressanta, så mycket mer levande, så mycket mer verkliga? Men för att inte spåra ur totalt från den nästintill obefintliga röda tråden i detta inlägg så kanske jag ska återgå till mig själv och mina känslor kring dagens ensamhet. Det har bara varit en sådan dag idag och jag vill nog helst enkelt skylla den på PMS, men jag vet att jag kan ha underbara dagar, även med de värsta menssmärtor så jag håller mig nog ändå ifrån det argumentet. Kanske var det morgonens samtal som fick mig på fler tankar och funderingar under dagen och i kombination med alla andra tankar och funderingar i dagsläget blev det inte direkt någon tjohoo-känsla över det hela. Varje dag försöker jag hålla modet uppe och 9 av 10 dagar går det förvånansvärt bra, men den där enstaka dagen..den blir oftast bra mycket tyngre än jag förväntat mig och trott. Jag vet att alla bara menar väl när de säger saker i stil med ryck upp dig, det löser sig, allt kommer att ordna sig, det kommer att bli bra ska du se, ge det bara lite tid, det måste få ta tid.. I själva verket gör den peppningen mig bara mer nedstämd och omotiverad. Jag vet att jag själv väljer om jag vill känna mig som ett utmålat offer på något sätt, men det är svårt att undgå den känslan när andra så tydligt visar ett slags medlidande. De dagar jag däremot är på topp visar få någon respons alls vilket också gör mig en aning nedstämd, som att man kanske inte riktigt tror mig(?) Att jag lägger mig till med något bara för att jag utåt vill att allt ska verka så bra(?) Kanske inte så konstigt om man tror det i och för sig, men så är verkligen inte fallet, been there done that, dags för ett nytt kapitel som jag tjatat sönder er om den senaste månaden. Kanske jag förväntar mig för mycket av min omgivning, kanske jag blivit för självisk och egotrippad i mitt arbete att reparera mig själv och min självkänsla? Jag hoppas att så inte är fallet, för då är jag på väg i helt fel riktning än jag har planerat. Jag bara längtar så otroligt mycket efter att hela den här känslan av väntan ska vara över.. Och är det egentligen så konstigt..?