Det blev hämtpizza och Cola, jordgubbar, godis och chips med dip. Snacka om fredagsfrossa. Men det var gött! Ibland måste man få allt på en gång och det sköna är att jag numera varken känner ångest eller dåligt samvete för att jag stoppar i mig godsaker. Det händer så pass sällan (i förhållande mot tidigare!) att det känns helt ok att få unna sig när jag känner för det. Bara dags att ta tag i konditionen ordentligt nu så kommer jag snart att flyga fram(!) Ja man kan ju få önska i alla fall. Vi käkade ute i gräset men fick senare förflytta oss in när skuggan la sig över oss och solen började försvinna bakom träd och husknutar. Med en extra tröja eller kofta hade vi nog kunnat stå ut lite längre, men myggorna har visst också vaknat till liv nu kunde vi missnöjt konstatera. Jus har annars dragit igång ett litet "projekt" som hon hoppas ska bli lite av en tradition framöver. Tycker det skulle vara otroligt skoj om det höll i sig. Då skulle man ha något spännande att varje år se fram emot, förutom sommaren i sig och självklart julafton också. Det märks att jag inte har särskilt höga krav på livet längre när jag tycker att det räcker med julafton och en roadtrip med ett gäng tjejer att se fram emot varje år, haha! Nu ska det väl bara bestämmas datum och mål för roadtripen och sedan är vi hamn. Tydligen har fler och fler fattat intresse för detta, så vi får väl se hur många vi blir i slutändan. Grabbar brukar ju i regel vara duktigare på detta, men varför ska inte vi tjejer också få ha skoj och enbart tänka på oss själva? Det är klart vi får, men vi gör det nog alldeles för sällan. Det är väl något med våra kvinnliga gener antar jag? Blev en hel del paraleller dragna huruvida vi fungerar (män och kvinnor) i olika sammanhang. Jag gillar att prata med Jus, hon kan alltid tolka saker och ting från flera olika sidor. Hon ser inte allt från bara en synvinkel eller på ett enda sätt. Det är bra när man behöver bolla sina tankar och funderingar. Att prata och få ventilera sig behöver alla någon gång emellanåt och desto oftare när man inte mår bra med något, vad än det handlar om. Har nog inte ventilerat mig så mycket någonsin som jag gjort de senaste månaderna, men samtidigt har jag inte heller mått lika bra på väldigt länge som jag gör nu, trots de otroligt tråkiga omständigheterna. Mycket känns otroligt jobbigt, men jag kan inte bara stänga av helt nu, jag vill inte stänga av helt nu. Däremot vill jag släppa klumpen i magen, ta dagen som den kommer och jobba mig vidare mot mina mål. Och det är precis vad jag också kommer att göra. För jag vet vad jag vill och det känns så skönt att äntligen kunna säga det! Klockan har passerat midnatt nu och det är nog dags att knyta sig. Om inte annat krypa under täcket och göra ett försök till att börja se en film. Brukar vara det bästa sömnmedlet för min del. Imorgon ska jag upp och packa och sedan bär det iväg.

Så sitter jag här igen med svullna ögonlock och rödgråtna ögon. Jag är hopplös, men jag kan inte hjälpa det. Jag är en lipsill, så enkelt är det. Jag gråter jämt. När jag är ledsen, besviken, arg. När jag är glad, lycklig eller bara glädjs åt andras lycka. Hade det inte varit för att jag satt hos frissan tidigare idag hade jag säkert börjat lipa för att Linda blev tvungen att ställa in dagens planerade lunchdejt(!) Ja, jag säger ju det, jag är hopplös! Men jag tror någonstans att det är bättre att låta tårarna flöda än att försöka hålla dem tillbaka. Efteråt kommer alltid en lättnad.

Blev som sagt ett besök till frisören idag. För första gången sedan september, eller något sånt. Det behövdes och håret känns äntligen tjockt igen. Den senaste månaden har jag trott att jag ska bli flintskallig så mycket hår som jag har tappat. Detta kan ju förstås bero på många andra saker än att håret bara varit slitet och nött. Stress t ex.. Ett ord som inte ska få finnas i mitt liv framöver. Inte på något negativt sätt i alla fall. Jag är så utled på all denna prestationsångest att jag kräks åt den. Vad var det nu mitt nya motto i mitt nya liv skulle heta? Jo! Man måste bara få vara och känna att det är ok.

Ikväll ska jag packa väskan för att imorgon ta tåget söderut. Ser fram emot att träffa Cissi igen och tror att det är precis vad jag behöver just nu. En vän i vått och torrt som finns alldeles för långt borta tyvärr. Jag hoppas på fint väder för självklart följer träningsskorna med. Kanske får gå några promenader med söta Buddha bus, vore mysigt. Blir skönt med lite miljöombyte i varje fall.

Jag har inte skrivit på en vecka. Spindlarna har dött ut och världen har varit upp och ner. Mitt huvud har varit fullt av mos och mina ögon totalt igensvullna. 8 månaders känslor har svallat över för oss båda och nu när allt är över, det vi väntat på, längtat sönder oss efter(!), så står vi i ett vägskäl. Vad ska hända härnäst? När jag såg min älskling igen för 10 dagar sedan blev jag kär på nytt. Men varför kändes det ändå inte som jag (och vi!) ville och som det borde? Han var finare än jag kunde minnas honom och jag ville bara spola fram tiden. Jag visste någonstans långt inom mig att den här dagen skulle komma. Den dagen då allt vi skjutit upp att prata om skulle svalla över. De senaste dagarna har vi pratat, gråtit, kramats, pratat, gråtit, kramats, från morgon till kväll. Hur konstigt det än låter så känns det skönt och jag är lättad. Vi har haft de sämsta förutsättningarna och kanske hanterat dem på sämsta sätt, men har vi klarat detta borde vi väl klara vad som helst!? Jag vill verkligen tro och hoppas att detta varit felet. Jag är livrädd för framtiden, men övertygad om att hoppet är det sista som överger oss. Förlåt, till er som berörs, för att jag inte har hört av mig, men jag har behövt tid att andas.

Blev som sagt en del vårstädning och pyssel även igår. Förmiddagen ägnades åt diverse inköp. Mammas kökstapeter (som tidigare nämnda) är nu köpta, det kommer att bli jättefint, det är jag övertygad om. Nästa stopp blev Blomsterlandet där det inhandlades bl a penséer, rosjord och krukor för världens minsta trädgård. Ett sista stopp blev det sen på Lilla Mirakel där jag hittade en supersöt och färgglad liten body med två matchande mössor till lilla Vidar. Gårdagen spenderades sedan ute i trädgården där vi planterade och vårstädade. Solen strålade och vi kunde efter vårat slit (snarare mammas och pappas slit!) sitta ner och njuta av min häxblandning med smak av äpple. Det smakade fräscht som mor min sa, haha! Självklart blev det grillspett till middag, mums! Idag har jag annars promenixat med mamsen och sen latat mig lite på altanen i solen innan jag på eftermiddagen styrde kosan till Backen för att hälsa på de nyblivna föräldrarna och lille Vidar. Världens sötaste bebis! Det var svårt att ta ögonen från det lilla livet och jag förstår Annelie när hon säger att hon kan sitta en halv dag och bara titta på honom. Imorgon bitti styr jag dock söderut igen för att med en gång möta upp systeryster som kommer med tåget inför kvällens konsert. Imorgon blir det nämligen hårdrock för hela slanten, så håll hårt i hatten, yeah! Återkommer imorgon med mer om detta, men nu går mina ögon snart i kors och det är för länge sen dags att duna. Godnatt från en kuststad i norr!