Så var medaljceremonin avklarad och grabbarna har lämnat in sitt pick och pack. Nästan ett halvår har min darling varit iväg, men frustrationen över att inte få träffa honom kommer kännas värre det närmaste dygnet än det gjort under hela den tid som gått. Det är märkligt. Men kanske är det vetskapen om att han nu är hemma igen som gör hela grejen. Förut har jag vetat och varit inställd på att jag inte skulle få träffa honom på väääääldigt länge. Nu när den tiden är förbi och det bara återstår ett sista sjöslag med grabsen innan jag får rå om honom lite själv, känns det som att 24 timmar är en hel evighet! Jag hoppas han anammar mitt råd och drar på sig livbojen innan han börjar hälla i sig bara(!) Slutet gott, allting gott.