Vet inte ens vart jag ska börja längre..eller snarare fortsätta(!) Skolan är i full gång och den ena uppgiften avlöser den andra. Tentan jag berättade om här senast gick finemang och jag hade inte många poäng ifrån full pott. Det går framåt och jag känner i alla fall att vi betar av det mesta allt eftersom. Jag har äntligen kommit igång med träningen igen och även börjat köra den efterlängtade kickboxningen, sjukt jobbigt men grymt skoj! Lyckan kunde ju vart fullkomlig, men så är nog inte livet menat att vara riktigt. Det måste alltid hända något(!) Häromdagen lyckades jag på det mest märkliga sätt vrida mitt tidigare trasiga vänsterknä ur led. Jag som sällan går till farbror doktorn förrän jag är i princip döende ringde till slut efter Taxi Jus igår och begav mig sedan till akuten på Karolinska. Väl där blev det en lång väntan, hela 5,5 timmes fredagsmys i sjukhusbelysning. Och javisst kan man tillbringa en fredagskväll på både roligare och trevligare sätt, men det fanns ju andra patienter som kunde bjuda på lite mer drama än jag själv i alla fall. Resultatet som kom fram efter två vändor upp på röntgen blev i alla fall att knät sitter på rätt plats, inga lösa benbitar eller frakturer. En kallelse för magnetröntgen kommer dock att dyka upp i veckorna, samt tider hos sjukgymnast. Kickboxningen får dessvärre vänta en månad eller två då de kommer tvinga mig att gå med skena i minst en månad och därmed också förbjudit mig träna annat än sjukisgympa. Lagom spännande..! Intressant hur min rastlöshet alltid stegrar när jag faktiskt måste ta det lugnt(!) Det positiva med att vara skadad är att man får massor av annat gjort som man inte orkat ta itu med innan. Så här sitter jag och betar av hemtenta, instuderingsfrågor och annat på att-göra-i-februari-listan. Skönt är också att jag äntligen fått iordning lägenheten och den börjar kännas både trivsam och beboelig. Vet att ni är några nyfikna som undrat och frågat och nu kommer äntligen en bild. Enjoy!

Jag är så dålig. Ja på det här med bloggandet. Nu har det gått sjukt många dagar sedan sist igen. Har dock inte hänt något egentligen märkbart att berätta. Har slappat ihop totalt under denna julledighet och har den senaste veckan mestadels ägnat den vakna tiden åt att plugga inför tentan som gick av stapeln idag. Kändes på tok för lätt så jag kan inte annat än ängslas lite smått trots allt. Men nu är det gjort åtminstone och vi kan släppa den tyngden från axlarna, tillsvidare. Har annars nu i helgen överlevt mina första nätter all alone på, ja jag vet inte, urminnes tider(!) Eller mer exakt cirkus 8 månader. Sjukt skönt att komma hem till sitt eget, samtidigt är jag ju inte någon ensamvarg så kommer antagligen ta ett tag tills jag vant mig vid den tystnad det egna boendet medför. Bor vid en hyfsat trafikerad gata i ett något lyhört hus, så dött som i graven är det ju inte i alla fall. Har precis vaknat här efter en välbehövlig 2 timmars-Siesta efter nattens tentavakande med Harry Potter-maraton och har än en gång slagits av flyttandets baksidor, nämligen att fylla kylskåp, frys och skafferi på nytt. Jag är ju av den sorten som gärna vill ha det välfyllt så att jag utifrån humör kan slänga ihop middag, lunchlådor och diverse bakverk såklart. Nu existerar inte mycket intressant i mina skåpar och då var jag ändå och handlade en hel del så sent som igår. Well, tomma skåp eller inte, börjar bli dags att få i sig något i näringsväg, så hokus pokus(!) To be continued..

Hos Marbodal kan man fram till den 16 januari vara med och tävla om att vinna ett nytt kök. Jag har följt Annelie's exempel och är nu också med och tävlar. Klicka på min bild nedan och hjälp mig vinna genom att betygsätta mitt moodboard Just hanging around. Samtidigt kan du skapa ditt eget och själv vara med och tävla. Så kom igen nu and help me out!

Så var den första dagen på det nya året förbi och året 2009 är idag endast ett minne blott. Helst skulle jag vilja citera Marcus Birro helt och hållet som i onsdags skrev en väldigt bra - och för min egen del - otroligt träffande krönika. Under rubriken Döden är bara en lismande halt hyena sammanfattar han kort sitt liv under de tio år som nu passerat sedan milleniumskiftet. Läs och begrunda.


"Det har varit en våldsam och fantastisk resa, dessa tio år. 2000 - 2009. Det är som att se sig själv genom en felvänd kikare.

Jag startade i en soffa från Myrorna, på 21 kvadratmeter på Folkungagatan i Göteborg. Jag var alltid pank, skuldsatt, full eller bakfull. Jag satt uppe på nätterna och lyssnade på Schubert. Jag skrev och dolde min rädsla. Jag drömde om en vanlig vardag. Jag drömde om ett riktigt liv. Jag drömde om sammanhang, om framgång i skrivandet, om kärlek, om att hitta en krok någonstans i stormen som jag kunde hänga upp mitt blödande hjärta på. Jag höll mig nära mina hjältar: Nick Cave, Thåström, Karin Boye, Edith Södergran, Bruno K, Stephen King, Proust, Tranströmer och Lundell. Jag hade fina vänner med riktiga kök och äppelträd i trädgården. Jag hade en stulen cykel och en kasse starköl. Det är en kärlek det också.

En fin dag i september 2003 rusade jag ut från restaurang Kometen i Göteborg. Det var pressdag för min tredje roman i ordningen och förlaget hade bjudit in tidningar, tv och radio. Ingen kom. Inte en käft. Jag bestämde mig den dagen för att flytta från Göteborg. Jag orkade inte med fler svek. Tidigt på nyårsdagen 2004 rullade det årets första tåg ut från Göteborgs station och jag satt på det tåget med en låda av papp under armen. I den lådan rymdes hela mitt liv. Jag tog konsekvenserna av mitt liv och flyttade. Det var inte Göteborgs fel. Det var mitt eget.

På kvällen låg jag och Jonna på madrasser i vår nya lägenhet i Norrköping och höll varandras händer. 2005 slutade jag dricka. 2006 tog jag ett återfall som varade i sju hemska dagar. Sedan dess är jag nykter.

2006 begravde vi också våra två första, för tidigt födda barn, och under några veckor den där kolsvarta hösten gick jag sönder varje morgon. Jag slogs i spillror när jag satte ner fötterna på golvet. Men jag överlevde. Jag kom ut starkare på anda sidan. Jag har fått lära mig ödmjukhet. Jag har tvingats till att bli en bättre människa.

I gryningen den 5 februari i år satt jag i baksätet på en bil. En vecka senare sitter jag i baksätet på en annan bil. Den veckan är längre än en evighet. Jag har inte längre ett enda gram gemensamt med mannen som den där tidiga morgonen satt där i bilen med händerna knutna som i bön. Milos Santino Tottis välsignade nedkomst ställde allting på huvudet. När vi kom hem och jag slog på datorn möttes jag av närmare ett tusen mejl från främmande människor som tagit sig tid att glädjas med oss. Det är i min värld ett svårslaget rekord i empati och visad medmänsklighet.

Där har vi också brödsmulorna framåt, inte bakåt som i sagan. Medmänsklighet. Snällhet. Vardaglig förtrolig glädje som vi delar med människor i vår närhet eller till fullständiga främlingar. Det är vad det nya året är för mig. En sorts besvarad bön om ödmjukhet, tacksamhet och att vi ska vara varsamma med människor omkring oss. Vi är som dem, och de är som vi. Ska det vara så svårt att fatta?

Det fina i kråksången är ju att ingen vet vad som väntar runt krönet. Det finns alltså ingen anledning att vara rädd. Det kan vara en sockrad värld med gator av guld. Det kan vara ett fjäderlätt sammanhang, förälskelser, fler barn, framgång och tolerans. Det kan också vara stor sorg med ödelagda kvarter och en vind av svavel. Men vi överlever allting. Vi är starkare än vi tror. Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare."


Precis som Birro avslutar så tror jag också att kärleken alltid är starkare. I slutändan.. Om man vill.. Och tillåter den vara det. Vill säga.

Hur ska jag någonsin kunna sammanfatta det gångna året i ett stycke som inte blir till en hel roman!? Jag tror enklast blir att hänvisa till det gångna årets blogginlägg för den som är intresserad. När jag tittar tillbaka är jag i det stora hela mer än nöjd i alla fall och det känns som det mest väsentliga. Året började med att allt rasade samman. Sakta men säkert började jag pussla ihop bit efter bit och hur otroligt det än kan verka så börjar de flesta bitar ha hittat sin plats. Mest överraskad över detta är jag nog själv. Ett litet steg för en tjej som närmar sig 30 kan tyckas men ett enormt kliv för min egen utveckling och självkänsla. Kort och gott känner jag mig nöjd och nu väntar bara större planer. Januari blir hektiskt, det är ett som är säkert, med en jättetenta som start redan den 11:e. Men i vilket fall som helst är jag övertygad att det kommande året kommer bli något alldeles extra. And do you know why? Jo, för det är mitt år! 2010 är förutbestämt tillägnat den här tossfian och det ska ingen få ta ifrån mig. Ett gott slut önskar jag er alla underbara som ställt upp, som alltid finns där i vått och torrt, när det böljar lugnt och när det stormar som aldrig förr. Utan er hade det här året aldrig fått samma goda slut som det trots allt har fått. Jag har så många att tacka på ett sätt som inte går att beskriva och jag hoppas innerligt att ni alla får ett lika fantastiskt 2010 som jag tänker ha. Kvällen börjar dock sakta men säkert närma sig och om ni väntat er en nyårskrönika såhär sista dagen på året får jag nog göra er smått besvikna, men jag hoppas ni har roligare och trevligare göromål för er såhär på nyårsafton än att sitta och läsa min blogg(!?) Tack än en gång allihopa, love you all! ♥

Ikväll har Malin fixat mitt hår, igen(!) Så nu är jag julfin. Frågan är hur många som bryr sig utom jag själv(!?) Jag saknar mitt långa hår. Eller jag saknar i alla fall längden på håret jag hade, själva håret var bara trött och slitet tidigare i höstas då jag fick det kapat. Det växer ju dock som ogräs så till sommaren ska det väl vara hyfsat långt igen. Gäller bara att hålla efter det något bättre än vad jag vanligtvis brukar göra, eller snarare icke göra. Vilket påminner mig om att jag måste införskaffa schampo och dylikt imorgon när jag ändå ska ut och snurra. Får se om det blir en lunch eller fika med lillebror och Linnea också, om än vi kommer ses redan om några dagar. Det blir ju inte alltför många gånger per år nu för tiden, men jag ska väl inte säga för mycket. Efter jul kanske jag har en inneboende i mitt lilla slott. För övrigt har jag insett att jag har julklappstorka, tro det eller ej(!?) Hänger det ihop med mina så kallade nya värderingar!? Hur som helst är det otroligt enerverande. Perfektionisten med prestationsångest hugger mig i ryggen. Där finns nog fortfarande en liten bit som inte är helt och hållet på plats, eller kan det vara så enkelt att den bara behöver byta plats med en annan så är det klappat och klart? Frågan är väl egentligen vilket av alternativen som skulle kännas enklast? Jag antar att det återstår att se..

Så kom vintern trots allt. Lagom tills julafton närmar sig. Nu är det snart söndag och jag styr kosan norrut. Längtar! Trots att julledigheten kommer bestå av en hel del tentaplugg kommer den bli helt underbar ändå. Jag behöver verkligen allt detta nu. Lugn och ro, lite reloading och framförallt miljöombytet. När jag åker ner igen i januari flyttar jag in på riktigt i min lägenhet. Det mesta är äntligen på plats och i ordning, bara det roliga piffet som är kvar. Julen är och har för mig alltid varit en glädjens högtid. En högtid som osar kärlek, värme och omtanke. Men såhär i julstressen blir man nästan var man än går påmind om att det faktiskt inte är så för alla. Det gör mig lite ledsen i hjärtat. Jag har de flesta år varit så uppslukad av allting runt omkring julen att jag nog aldrig riktigt funderat eller reflekterat över detta tidigare. Inte på det sättet jag gör idag. Samtidigt som Bosse 48 år sitter utanför Åhléns med sin skitiga McDonaldsmugg och skramlar pengar till en bit mat, något värmande att hälla i strupen och hoppas på att få en plats på härbärget under natten så står Elizabeth 37 år inne vid inslagsdisken på Akademibokhandeln och stressat slår in julklappar. Pappret går sönder, hon svär tyst för sig själv och sneglar irriterat på mig som snällt står och väntar på min tur. Själv har hon egentligen inte tid med det här eftersom hon strax ska sitta i ett möte på jobbet. Hon knölar till sist ner en bunt omslagspapper i sin påse och river av några etiketter och rusar sedan iväg med endast ett paket inslaget som ser ut som någon misshandlat det. Själv slår jag omsorgsfullt in min nyinköpta julklapp, som den perfektionist jag är, men jag hinner inte ens knyta snöret runt den innan jag blir bortknuffad av Margaretha 46 år som har bråttom(!) Samtidigt som hon pratar med någon i mobilens handsfree lägger hon upp alla sina påsar och väskor på inlagsbordet och tar ingen notis om att jag ens existerar. Mitt gamla jag hade antagligen blivit sjukt irriterad och säkert också rytit ifrån en aning om än försiktigt. Mitt nya jag tog bara saxen och klippte av min snörbit och gjorde klart mitt på ett hörn innan jag lugnt och stillsamt fortsatte dagens julklappsshopping i den hyperstressade huvudstaden. Det känns som om klyftorna i vårt samhälle bara vuxit sig större med åren. Medelklassen shoppar julklappar som den värsta överklassen medan underklassen ska vara glada om de har mat på bordet till jul. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är materialist, för jag älskar att julhandla! Men min syn på vårt alltmer kapitalistiska samhälle har nog tagit en ordentlig vändning i år. Det finns så mycket annat som betyder så mycket mer, som nog tyvärr är lätt att glömma bort när man egentligen har det lite för bra.

TV400 visar just nu filmen Honey med Jessica Alba i huvudrollen och jag vill bara dansa igen!

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Anna's naaaaaamnsdag, hurra hurra hurra! Då ska lutfisken läggas i blöt och julölet börja bryggas. Jo så är det. Jus har också namnsdag idag eftersom vi besitter samma namn förutom hennes. Vi firade med pizza till middag och nu har min mage fått krupp igen. Kanske too much info, men that's just the way it is. Denna vecka har vart intensiv trots att vi hittills bara betat av halva. Tentor, resultat, redovisningar, feedback, nya gruppformationer och planering planering planering. Imorgon ska vi snacka om stress och sömn. Det sistnämnda är fortfarande ganska frånvarande i mitt såkallade liv. Men med bara en vecka kvar i plugget nu innan juluppehåll känner jag mig rätt nöjd med vad jag åstadkommit denna hösten trots omständigheterna. Jullovet ska tillbringas sovandes, ätandes, tränandes, lite pluggandes och med en jäkla massa slappande. Yeeeej!

Esperame por la mañana. Antes de que salga el sol. Antes que comiense el dia. Quiero darte mi canzión. Esperame cuando las aves aun no empiezan a cantar. Cuando todo esta en silencio yo contigo quiero hablar. Esperame luz de mi corazon. Esperame estrella de la mañana te quiero ver. Esperame dueño de mi amor. Esperame seras mi primera cita ahi estare. Esperame des de temprano yo no quiero el dia empezar, sin estar en tu presencia sin saber que cerca estas. Esperame que necesito tu mirada, sobre mi llenas, todos mis anhelos, solo asi puedo vivir. Esperame luz de mi corazon. Esperame jesus por la mañana amado mio espera.

Ligger nerbäddad under täcke och ullfilt och försöker övertala livmodern att inte explodera. Det går sådär. Som tur är går The Boondock Saints på TV4 Film och distraherar mig lagom måttligt. Denna rulle är bara för grym! Från 1999 men so what!? 90-talet kom med många sjukt bra filmer, det är fakta. I dagsläget har jag dock ett biosug som inte är mänskligt medan det egentligen inte finns ett pillejota jag vill se. När slutade det komma upp bra film på bio liksom? Nä, när jag fixat ett bra nät ska det plockas film igen. Movies är mitt näst största craving efter musiken..just for the record..

Jag har vart den lataste av dem lataste denna fredag. Skuttade ur jamasen och sovhörnan strax efter kl 14 idag, helt sjukt skönt! Har poppat julmusik hela dagen (Aretha Franklin och Frank Sinatra är helt klart mina favoriter när det kommer till julmusik) och gjort min första bloggdesign på beställning. Blev helt ok om än jag inte är helt nöjd som den perfektionist jag är. Ni kan kika på den här om ni är nyfikna och återkom gärna med feedback om vad ni tycker och tänker. Min tanke var egentligen att jag skulle målat köksluckorna i lägenheten ett sista varv idag och fixat en golvlist som ser ut som skit efter golvrenoveringen de ordnat med åt mig, men jag kände verkligen inte för det så det får faktiskt vänta till en annan dag helt enkelt. Kvällen har annars ägnats åt minimalt med pluggande och desto mer lussebulleätande, julmustssörplande och Idol-tittande. Med andra ord rent soffpotatishäng(!) Nu är Idol i upplösningstillstånd och jag vet varken ut eller in. Erik sjunger precis en av mina absoluta favoritlåtar och han gör det så fucking awesome att jag inte vet vart jag ska ta vägen här. Drömmer mig tillbaka till Maiden-konserten förra sommaren, damn så grymt! Samtidigt ska coolaste Tove från käraste hemstaden strax ta ton till en av Whitney Houston's mest fantastiska ballader och jag blir glad i hela hjärtat av att titta på detta underbarn. Jag kommer bli glad hur det än går, för mina förtippade favoriter blev kvar till slutet alla fyra och det här måste vara det bästa Idol-produktionen någonsin åstadkommit genom åren. Musik i mitt hjärta för alltid och jag skulle inte kunna leva utan den lika lite som vi kan leva utan syre och vatten. Nu håller vi tummarna hårt för flytt imorgon, hoppas på lördagsmys och ser fram emot ren och skär glädje for now and always!

Kate Moss är liksom bara Kate Moss, mer fab kvinna får man leta efter! Denna parfymen står redan på min julklappsönskelista trots att jag inte ens vet hur den doftar. Antagligen är det fler som liksom jag är såld och till och med redan köpt den, med exakt samma referenser. Paris (Europas modemetropol) och YSL i kombo med Moss kan aldrig bli fel.

Välkommen till mitt Winter wonderland! Kände att det var dags för en mer säsongsbetonad bloggdesign nu när det närmar sig jul och allt. Skulle helst vilja slå in hela bloggen i en stor röd rosett, men så långt sträcker sig inte mina såkallade webdesignkunskaper tyvärr. Tips eller ännu hellre hjälp tas dock tacksamt emot. Här i Stockholm har det inte snöat på riktigt ännu, om än det idag är helfrostat ute. Jag längtar verkligen efter vinter nu, riktig vinter med massor av snö! Så där som det alltid var hela vintrarna när man var liten skrutt. Jag längtar efter att få bylsa på mig koftor, mössa, vantar, varma skor. Jag längtar efter att få bygga snögubbar, göra snöänglar och bygga snölyktor att tända på kvällen. Jag längtar efter att känna kölden bita kinderna rosiga och jag längtar efter snöflingor som fastnar i ögonfransarna. Men mest av allt längtar jag till att få komma in i värmen igen. Känna hur det sticker sådär härligt i fötter och händer. Få sitta framför en varm brasa med äppelciderglögg eller varm choklad. Tända oändligt många levande ljus, lyssna på julmusik och rimma på julklapparna. 21 dagar kvar till julafton, 17 dagar kvar tills min julstämning är på topp. Tills dess tänker jag bara njuta och göra var dag lite juligare. Wanna join?