Nightmare feeling
skrivet 2009-07-31 klockan 22:51:40




I really need to overcome this nightmare feeling..


Gå in och rösta på PungDask för i h*vete!
skrivet 2009-07-31 klockan 18:34:15

Ida Bobbo Ragnarsson är med sin blogg PungDask nominerad till Veckans Blogg hos Veckorevyn, hjälp henne vinna genom att gå in och rösta här.

Update 2oo9-o8-o4.. Tävlingen avgjordes tydligen redan i måndags, trots detta kunde man fortsätta rösta tills sent ikväll(!?) Idas självklara ledning i slutändan gjorde henne därför tyvärr inte till någon vinnare då jäkla Veckorevyn myglar på hög nivå!


Bilden är hämtad här.


One word of today
skrivet 2009-07-29 klockan 22:02:08




Det sista som överger oss.. En klyscha eller faktiskt sant?


Bardot x 4
skrivet 2009-07-27 klockan 23:00:27

47 år äldre än moí, exakt på dagen. Yes, we got the same birthday förstår ni! Och visst är likheten slående, så säg.. Bleka håret igen, överkonsumera svart skugga och kajal och så lite botox i plutläpparna och jag är i hamn..!? Skämt åsido, men snacka om att ha ett utseende som håller i längden. Älskar hennes look hon hade då och skulle inte tacka nej till att vara lika slående vacker vid 74 års ålder som hon är idag(!) Vilken gammal celebrity är din look-alike alternativt förebild?




Who's actually reading me?
skrivet 2009-07-27 klockan 00:39:13

I'm just one in the crowd.. Vem skulle egentligen vara intresserad av mitt liv? Precis som Emma skrev tidigare idag (eller om det var häromdagen?) "Kom att tänka på att det känns helt vansinnigt att jag sitter här och skriver om min dag för er. Vem fan bryr sig om den egentligen?". Detta känns helt klart igen. Men om nu ingen skulle vara intresserad av att läsa vad man skriver, varför skriver man då kan man ju undra? Svaret är nog ganska enkelt. För sin egen skull. Så är det åtminstone i mitt fall. Genom att skriva, om än inte sammanhängande med en röd tråd eller ibland ens en poäng, får jag ändå bara genom att plita ner ord efter ord tömma på tankar, funderingar och andra huvudbry som gör att jag annars fastnar, går ner mig i träsket, sakta men säkert sjunker i kvicksanden.. Ja kalla det vad ni vill, men får jag inte utlopp för allt som rör sig innanför pannbenet finns det inte ord för frustrationen som snabbt byggs upp och gör mig till ett ännu större nutcase än jag redan är. Just för tillfället snurrar så mycket att jag inte ens hänger med i mina egna tankar. Verkligen frustration på hög nivå om något. I-landsproblem kan tyckas, det må så vara, men dock ändå ett problem. Hur jag ska få rätsida på detta och en miljard andra grejer i mitt upp-och-ner-vända liv, det återstår att se..för i dagsläget har jag no fucking clue!


Hur ensam är man där ute egentligen?


Mary Fay rockar fett
skrivet 2009-07-26 klockan 13:21:59



Skön musik av sköna snubbar.


Om framtiden - finns det något slut?
skrivet 2009-07-26 klockan 12:50:22

Jag sitter här och känner mig fortfarande smått apatisk. Jag vet att jag borde sätta fokus på något, och det är ju bara att pick n' choose! Men ändå finns där ingen energi, ingen motivation, ingen inspiration. Det känns så otroligt olikt mig. Jag känner inte igen mig själv. Jag trodde aldrig jag skulle kunna påverkas något så kopiöst av något sånt här. Det känns som jag är i spillror och behöver mer än en packe plåster för att lappa ihop alla bitar till en hel Anna igen. En Anna som älskar livet, en Anna som skrattar åt allt, en Anna som sprudlar av glädje och alltid ser det positiva i allting. Jag vet att jag är stark, annars hade jag aldrig klarat det jag nu faktiskt gjort. Jag vet också att jag utan problem klarar mig själv, det har jag gjort största delen av mitt vuxna(?) liv. Det är inte där skon klämmer. Så vad är det egentligen som gör så förbannat ont!? Är det vetskapen om att mycket faktiskt skulle kunna vara annorlunda? Är det vetskapen om att hela den här soppan inte har med mig att göra egentligen? Är det vetskapen om att allt det här ändå inte är över? För den dagen kommer..med 100% säkerhet.. Jag hoppas bara innerligt att jag kommit så långt den dagen att alla mina sår hunnit läka så pass att de inte rivs upp på nytt igen..?



Finns det något slut?


The feeling of not being
skrivet 2009-07-24 klockan 22:38:19



Fredagsdilemma.


Harry Potter, kräksjuka älgar och tatueringstankar
skrivet 2009-07-23 klockan 19:26:52

Igår spenderade jag eftermiddagen in da playground med Jus, Ola och Malin and the kidz förstås. Medan Ola roade ungarna roade Malin mig och Jus med att painta naglarna i diverse rosa nyanser om och om igen. Jag måste verkligen sluta att gnaga(!) Vill kunna måla annat än mina tår i Los Angeles-rött! Efter någon timme kom i alla fall förslaget om tjejbio och middag a la italiano. Med tjejbio menades Anna, Jus och Malin kollar Harry Potter, oh yes! Helt klart sämsta filmen av dem alla där handlingen inte kom igång förrän filmen var slut. Och jag som längtat sen i vintras..snopet! Och aptråkigt.. Carpaccion var dock till belåtenhet för att inte tala om Tiramisún som än ikväll gör sig påmind. Lyckades dock ändå få i mig en älgfärsburgare med blåbärsaioli på farmen tidigare idag. Ja, ni läste rätt(!) För er som fattar nada så anlände jag till norrlands huvudstad imorse där la familia väntade med roadtrip till älgfarmen. Så dagen har spenderats ihopklämd i mina föräldrars Volvo och klappandes kräksjuka älgkalvar. Låter förskräckligt, inte sant? Riktigt så illa var det väl inte, men under bildspelet om dessa kreatur höll jag faktiskt på att somna. Nu har jag på detta tryckt i mig kaffe, två kanelbullar och en kärleksmums och sitter i tatueringstankar. Börjar bli dags snart. Måste bara få till motivet till 100%. Men jag är övertygad om att det kommer bli alla tiders! Någon som känner sig grym på att teckna??



Älgarna demonstrerar, älgarna har fått nog..


Tuesday separation
skrivet 2009-07-22 klockan 00:17:56

Så var det klart. Over n' out. Bara att styra av den dubbelfiliga motorvägen och in på den enkelriktade grusvägen igen. Jag försökte på alla sätt och vis, gav alla chanser i världen in i det sista, men till slut tog bränslet slut. Antagligen det bästa ändå..(?) Jag är ett pro när det kommer till att plåga mig själv, allt för att jag alltid ska bry mig så jäkla mycket om alla andra mer än mig själv. Trodde det skulle vara slut med det, men så är ju inte detta som allting annat heller, om än mycket kan påminna om tidigare storys. Nu väntar jag bara på att få känna den efterlängtade lättnaden.. För tillfället känner jag ingenting alls. En skrämmande känsla av att vara helt tom. Tömd på känslor, tömd på energi, tömd på både inspiration och motivation. Men jag vet samtidigt att just det här var nödvändigt, jag kunde inte gjort annorlunda i dagsläget, jag måste på något sätt återfå kontrollen och jag hoppas innerligt att jag denna gången valde rätt. It's time to say goodbye..


Wonder if i ever gonna be on the highway again?


Botten is nådd
skrivet 2009-07-19 klockan 19:40:20



Så messed up som man kan bli..


Åh vilken härlig dag
skrivet 2009-07-12 klockan 21:39:24

..lala la la lala la la..och imorgon blir det ännu bättre! Sol, bad i havet och kritvit sand mellan tårna i kombo med världens mysigaste sällskap, helt enkelt underbart. Kvällen har avslutats med kladdig, men trevlig grillmiddag, haha..  Nu är det bara mys för hela slanten..


Denna bild får illustrera dagen tillsvidare.


Just drop it and shake it
skrivet 2009-07-10 klockan 22:54:51

Hur svårt ska det va!?? Eller hur gick den däringa schlagerdängan med hyperknippet Linda Bengtzing? Inte för att det har någon betydelse, det är inte där poängen ligger. Poängen är bara drop it..! Det här är inte normalt. Det är inte vanligt. Och det är verkligen inte ok. Det är bara sjukt.. Sjukt tröttsamt och framförallt sjukt energikrävande för att inte tala om inte ett dugg jäkla roligt..! Så..drop it and just shake it. Det är alltid så lätt att vara efterklok.



Give me a bunch of strawberrys and i'll shake all night.


Tacokoma, rödmålade tår och total eclipse of the heart
skrivet 2009-07-10 klockan 01:11:17

Ligger här i soffan och känner mig som en stoppad kassler i mina trasade jeans. Tacokoma is the word. Med paintade tånaglar i Los Angeles-rött mimar jag med till You Tube-klippet av Bonnie Tyler's Total Eclipse of the Heart. Kan ju inte skråla högt när Jus lagt sig för att duna.



Bonnie Tyler med Total Eclipse of the Heart Live vid 1984 Grammy's.


Not ready to make nice
skrivet 2009-07-10 klockan 00:52:47

Forgive, sounds good.. Forget, I'm not sure I could. They say time heals everything.. But I'm still waiting. I'm through with doubt. There's nothing left for me to figure out. I've paid a price, and I'll keep paying. I'm not ready to make nice, I'm not ready to back down, I'm still mad as hell and I don't have time to go round and round and round. It's too late to make it right, I probably wouldn't if I could, 'cause I'm mad as hell, can't bring myself to do what it is you think I should. I know you said, "can't you just get over it?". It turned my whole world around, and I kind of like it. I made my bed and I sleep like a baby, with no regrets and I don't mind sayin'.. "It's a sad sad story when a mother will teach her daughter that she ought to hate a perfect stranger. And how in the world can the words that I said, send somebody so over the edge, that they'd write me a letter, sayin' that I better shut up and sing or my life will be over! I'm not ready to make nice, I'm not ready to back down, I'm still mad as hell and I don't have time to go round and round and round. It's too late to make it right, I probably wouldn't if I could, 'cause I'm mad as hell can't bring myself to do what it is you think I should. Forgive, sounds good.. Forget, I'm not sure I could. They say time heals everything.. But I'm still waiting..



I'm just not ready to make nice..not yet anyway..



Longing for lullabies
skrivet 2009-07-07 klockan 17:36:27






Crazypills och lyckorus
skrivet 2009-07-06 klockan 18:02:36

Undrar lite om det verkligen var alvedon jag tog tidigt imorse eller om det var någon slags crazypills(?) för med tanke på omständigheterna borde jag nog inte känna en sådan lättnad och ett sådant lyckorus som jag gör just nu. Kan det vara en relativt ny bekantskap som har sådan inverkan i all misär? Hittar liksom ingen annan förklaring. Då är dock frågan hur länge detta lyckorus kommer att hålla i sig? Är det för en kort period, en längre tid eller for a lifetime? Är det detta ögonblick jag så länge gått och väntat på? Har som tidigare nämnt, alltid ansett att allt som korsar vår väg i livet har en mening på ett eller annat sätt. Vi har dock alltid ett antal val att göra efter vägen. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Svårare än så är det inte och bör inte heller behöva vara! Egentligen borde jag vara i spillror just nu. Livet borde kännas hopplöst, förstört, utan mening. Men på något otroligt märkligt sätt känner jag mig starkare än någonsin. Jag känner att jag har upplevt en av de värsta mardrömmar jag kan tänka mig, något jag inte önskar en enda människa i denna värld, men jag ser nu också en ljusare framtid framför mig än jag gjort på väldigt länge och den känslan är obeskrivbar.

 

Of course i know, that's the point!


My way of Billabong this summer
skrivet 2009-07-05 klockan 02:29:02






Norrländsk sommar och en heldag med Lollo Lus
skrivet 2009-07-03 klockan 11:21:37

Igår spenderade jag en heldag med Lollo Lus. Och nej hon är ingen lus, men jag tycker det har en käck klang bara. Vi började dagen med att packa väskorna med diverse sol & bad-accesoarer eftersom första anhalten var just beachen. En minimal sådan, om än trevlig, på en halvö ute i älven(!) Innan vi traskade iväg stannade vi även till vid vagnen på torget för att köpa pizza-rulle och falafel. Gud så gott det var! Dreglar fortfarande här och nu när jag tänker på det. Solen stekte hett under hela eftermiddagen igår så några dopp och lite plaskande blev det trots den högst förståeliga inte alltför badvänliga temperaturen i vattnet. När vi någon gång runt 15.30-tiden till slut gav upp strosade vi in till stan och mumsade glass i stora lass. En lägenhetsvisning och tre timmar senare landade vi hemma hos Lollo, dvs i hotellrummet där hon bor för tillfället. Som de tidsoptimister vi båda var tänkte vi hinna med lite parkhäng och Rosé-pimplande innan middagsdags, men det fick vi senare inse att det var uteslutet eftersom våra magar kurrade något kopiöst strax efter kl 21 då vi äntligen var färdigduschade och färdiglockade. Burgare med megapommes på TC's uteservering fick mätta våra magar liksom en flaska rödtjut. Klubben som skulle dra igång redan kl 21 hade knappt kommit igång alls strax efter 23-tiden och då gav vi upp. Trötta, mätta och lagom belåtna efter en heldag i Norrlands huvudstad traskade vi över gatan hem till Lollo igen. En kortare bussresa senare kunde jag slänga mig på sofflocket och halvsovande avverka ett antal serier på dumburken. Idag är jag redo för mysfredag.



Norrländsk sommar.


Positiva potäter i all misär
skrivet 2009-07-01 klockan 15:43:59

Har precis konstaterat att jag tappat 8 kg (ja jag vet det är sjukt! 8 kg!!) och det på 5 månader utan att egentligen göra några större ansträngningar. Undrar om vågen verkligen visar rätt? Känner mig smått tveksam. Borde inte 8 kg synas mer? Jag väger mig kanske en gång per år om jag kommer ihåg att det existerar prylar som en våg. Använder väl annars garderoben som mått att mäta huruvida jag går upp och ner i vikt. Dock inget som jag särskilt ofta reflekterat över. Har alltid varit rätt nöjd med min kropp och accepterat hur jag ser ut, så det är inget jag ältat framför spegeln särskilt många gånger i mitt liv. Det var fram tills det jag såg bilden som syrran tagit förra sommaren. Jesus! Får än idag ont i magen bara jag tittar på den. Känner med ens att det fanns mer än en mening med all skit som inträffat det senaste halvåret. Kan ju idag konstatera att jag faktiskt blivit mindre, kläderna sitter inte lika tajt längre och jag kommer i grejer jag inte kunnat ha på över ett år. Vore ju konstigt om så inte vore. Körde ju igång riktigt ordentligt från början, nästan som jag tänkt satsa på triathlon(!) Senaste månaden har jag dock latat mig massor ska jag erkänna. De där morningrundorna jag snackade om här förut har väl inte riktigt blivit av i den grad jag först hade tänkt. Men så har ju motivationen trytit rejält på mer än ett plan de senaste veckorna. Kosthållningen har väl annars i det stora hela inte förändrats särskilt radikalt om än jag även här nog måste erkänna att jag äter bra mycket mindre portioner nowadays. Bortsett från vissa undantagstillstånd förstås, som t ex vid grillbuffen med Lollo, räkfrossan och alla andra speciella tillfällen då man bara måste få äta som en häst. Frukost slinker desutom oftast ner nu för tiden, vilket inte var att tänka på i mitt "förra" liv. Men vad gäller mitt dagliga intag av kopiösa mängder CocaCola och mitt periodvis energiska gottistuggande så kvarstår dessa. Så vad har då vågen sagt mig idag egentligen? Grattis! Du har tappat 8 kg, good work! Tänk nu hur mycket mer du lätt skulle kunna tappa ifall du trappade ner på CocaCola från varje dag till några gånger i veckan och faktiskt sparkade dig ur sängen varje morgon och fixade den där morgonrundan. Ja ja, I get the point, nu ska jag bara ställa in mina sönderkokade hjärnceller på det också.



Here we go! Eller bara Plättlätt! som Jus skulle sagt.


Åskmoln, solsken och ett jäkla elände
skrivet 2009-07-01 klockan 10:18:25

Sent igår kväll tornade åskmolnen upp sig. Ingen överraskning med tanke på den värmebölja som intagit landet den senaste veckan. Jag slocknade framför TVn vid ungefär samma tidpunkt och vaknade någon gång strax efter 02-tiden. Då vräkte regnet ner och det åskade och blixtrade och hade sig. Gött! tänkte jag. Äntligen rensas luften lite så det går att andas syre igen. För syret det försvinner näst intill när gräspollen tar över, det visste ni väl? Hur som helst, imorse (ja för cirkus 2 timmar sedan) när jag vaknade var himlen lika klarblå igen som under den gångna veckan. Solen strålar nu som aldrig förr och jag har förberett mig för ännu en bikinidag i de Norrländska Tropikerna. How nice är inte det så säg! Men mitt i allt detta härliga ligger ändå en hel del små ororsmoln kvar och gnager i skallbenet, eller är det kanske i nackbenet (om vi nu ens har ett nackben??)? Ja det ska jag låta vara osagt. Telefonen fortsätter eka av tystnad, nästan så den skriker efter påringningar, inte ett ljud trots lovord i massor. Känner att frustrationen börjar klättra mot sin topp, ännu en gång(!) När ska det bli slut på eländet egentligen?? För det är ett jäkla elände, det är det. Varför kan jag inte bara göra som jag själv lovat mig (fler än en gång)!? Nu är det ändå försent så det känns lite som shit the same. För tillfället hatar jag bara allt vad dålig tajming och sjukt starka känslor heter. Dags att vända the sunny side up.



Gillar nog mest det här formatet av the sunny side up.