Jag är så dålig. Ja på det här med bloggandet. Nu har det gått sjukt många dagar sedan sist igen. Har dock inte hänt något egentligen märkbart att berätta. Har slappat ihop totalt under denna julledighet och har den senaste veckan mestadels ägnat den vakna tiden åt att plugga inför tentan som gick av stapeln idag. Kändes på tok för lätt så jag kan inte annat än ängslas lite smått trots allt. Men nu är det gjort åtminstone och vi kan släppa den tyngden från axlarna, tillsvidare. Har annars nu i helgen överlevt mina första nätter all alone på, ja jag vet inte, urminnes tider(!) Eller mer exakt cirkus 8 månader. Sjukt skönt att komma hem till sitt eget, samtidigt är jag ju inte någon ensamvarg så kommer antagligen ta ett tag tills jag vant mig vid den tystnad det egna boendet medför. Bor vid en hyfsat trafikerad gata i ett något lyhört hus, så dött som i graven är det ju inte i alla fall. Har precis vaknat här efter en välbehövlig 2 timmars-Siesta efter nattens tentavakande med Harry Potter-maraton och har än en gång slagits av flyttandets baksidor, nämligen att fylla kylskåp, frys och skafferi på nytt. Jag är ju av den sorten som gärna vill ha det välfyllt så att jag utifrån humör kan slänga ihop middag, lunchlådor och diverse bakverk såklart. Nu existerar inte mycket intressant i mina skåpar och då var jag ändå och handlade en hel del så sent som igår. Well, tomma skåp eller inte, börjar bli dags att få i sig något i näringsväg, så hokus pokus(!) To be continued..

Hos Marbodal kan man fram till den 16 januari vara med och tävla om att vinna ett nytt kök. Jag har följt Annelie's exempel och är nu också med och tävlar. Klicka på min bild nedan och hjälp mig vinna genom att betygsätta mitt moodboard Just hanging around. Samtidigt kan du skapa ditt eget och själv vara med och tävla. Så kom igen nu and help me out!

Så var den första dagen på det nya året förbi och året 2009 är idag endast ett minne blott. Helst skulle jag vilja citera Marcus Birro helt och hållet som i onsdags skrev en väldigt bra - och för min egen del - otroligt träffande krönika. Under rubriken Döden är bara en lismande halt hyena sammanfattar han kort sitt liv under de tio år som nu passerat sedan milleniumskiftet. Läs och begrunda.


"Det har varit en våldsam och fantastisk resa, dessa tio år. 2000 - 2009. Det är som att se sig själv genom en felvänd kikare.

Jag startade i en soffa från Myrorna, på 21 kvadratmeter på Folkungagatan i Göteborg. Jag var alltid pank, skuldsatt, full eller bakfull. Jag satt uppe på nätterna och lyssnade på Schubert. Jag skrev och dolde min rädsla. Jag drömde om en vanlig vardag. Jag drömde om ett riktigt liv. Jag drömde om sammanhang, om framgång i skrivandet, om kärlek, om att hitta en krok någonstans i stormen som jag kunde hänga upp mitt blödande hjärta på. Jag höll mig nära mina hjältar: Nick Cave, Thåström, Karin Boye, Edith Södergran, Bruno K, Stephen King, Proust, Tranströmer och Lundell. Jag hade fina vänner med riktiga kök och äppelträd i trädgården. Jag hade en stulen cykel och en kasse starköl. Det är en kärlek det också.

En fin dag i september 2003 rusade jag ut från restaurang Kometen i Göteborg. Det var pressdag för min tredje roman i ordningen och förlaget hade bjudit in tidningar, tv och radio. Ingen kom. Inte en käft. Jag bestämde mig den dagen för att flytta från Göteborg. Jag orkade inte med fler svek. Tidigt på nyårsdagen 2004 rullade det årets första tåg ut från Göteborgs station och jag satt på det tåget med en låda av papp under armen. I den lådan rymdes hela mitt liv. Jag tog konsekvenserna av mitt liv och flyttade. Det var inte Göteborgs fel. Det var mitt eget.

På kvällen låg jag och Jonna på madrasser i vår nya lägenhet i Norrköping och höll varandras händer. 2005 slutade jag dricka. 2006 tog jag ett återfall som varade i sju hemska dagar. Sedan dess är jag nykter.

2006 begravde vi också våra två första, för tidigt födda barn, och under några veckor den där kolsvarta hösten gick jag sönder varje morgon. Jag slogs i spillror när jag satte ner fötterna på golvet. Men jag överlevde. Jag kom ut starkare på anda sidan. Jag har fått lära mig ödmjukhet. Jag har tvingats till att bli en bättre människa.

I gryningen den 5 februari i år satt jag i baksätet på en bil. En vecka senare sitter jag i baksätet på en annan bil. Den veckan är längre än en evighet. Jag har inte längre ett enda gram gemensamt med mannen som den där tidiga morgonen satt där i bilen med händerna knutna som i bön. Milos Santino Tottis välsignade nedkomst ställde allting på huvudet. När vi kom hem och jag slog på datorn möttes jag av närmare ett tusen mejl från främmande människor som tagit sig tid att glädjas med oss. Det är i min värld ett svårslaget rekord i empati och visad medmänsklighet.

Där har vi också brödsmulorna framåt, inte bakåt som i sagan. Medmänsklighet. Snällhet. Vardaglig förtrolig glädje som vi delar med människor i vår närhet eller till fullständiga främlingar. Det är vad det nya året är för mig. En sorts besvarad bön om ödmjukhet, tacksamhet och att vi ska vara varsamma med människor omkring oss. Vi är som dem, och de är som vi. Ska det vara så svårt att fatta?

Det fina i kråksången är ju att ingen vet vad som väntar runt krönet. Det finns alltså ingen anledning att vara rädd. Det kan vara en sockrad värld med gator av guld. Det kan vara ett fjäderlätt sammanhang, förälskelser, fler barn, framgång och tolerans. Det kan också vara stor sorg med ödelagda kvarter och en vind av svavel. Men vi överlever allting. Vi är starkare än vi tror. Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare."


Precis som Birro avslutar så tror jag också att kärleken alltid är starkare. I slutändan.. Om man vill.. Och tillåter den vara det. Vill säga.