Jag sitter här och känner mig fortfarande smått apatisk. Jag vet att jag borde sätta fokus på något, och det är ju bara att pick n' choose! Men ändå finns där ingen energi, ingen motivation, ingen inspiration. Det känns så otroligt olikt mig. Jag känner inte igen mig själv. Jag trodde aldrig jag skulle kunna påverkas något så kopiöst av något sånt här. Det känns som jag är i spillror och behöver mer än en packe plåster för att lappa ihop alla bitar till en hel Anna igen. En Anna som älskar livet, en Anna som skrattar åt allt, en Anna som sprudlar av glädje och alltid ser det positiva i allting. Jag vet att jag är stark, annars hade jag aldrig klarat det jag nu faktiskt gjort. Jag vet också att jag utan problem klarar mig själv, det har jag gjort största delen av mitt vuxna(?) liv. Det är inte där skon klämmer. Så vad är det egentligen som gör så förbannat ont!? Är det vetskapen om att mycket faktiskt skulle kunna vara annorlunda? Är det vetskapen om att hela den här soppan inte har med mig att göra egentligen? Är det vetskapen om att allt det här ändå inte är över? För den dagen kommer..med 100% säkerhet.. Jag hoppas bara innerligt att jag kommit så långt den dagen att alla mina sår hunnit läka så pass att de inte rivs upp på nytt igen..?