Så var det första advent. Första advent. Tiden har rusat iväg och som vanligt (de senaste åren) känner jag ingen julstämning. Det känns trist, om än jag inte tar det lika hårt som när jag var yngre. Minns den första julafton vi skulle fira hemma, då var jag 15(!) men låg ändå på sängen och grät för att det inte kändes som jag ville det skulle göra, med andra ord som jag var van att det kändes på julafton. Jag är uppvuxen med fasta traditioner kring alla högtider och att rubba på dessa kändes som att världen skulle rasa samman. Julafton har alltid firats hos farmor och farfar med undantag för något enstaka år när jag var väldigt liten som jag inte heller minns. Med åren har jag dock förlikats med tanken på en jul hemma och när farfar numera inte heller längre är i livet och med oss skulle julafton ändå inte bli densamma där. Jag älskar förändringar och hatar att snurra runt i samma spår, men när det kommer till julen och traditionerna kring denna har jag inte varit lika pigg på förändringar. Kanske för att jag känner att jag alltid haft den där sagojulen som jag vet så många drömmer om. Fick tidigare i veckan höra om en klasskamrats julfiranden med familjen där bråk och tråkigheter alltid stått i centrum och jag blev än en gång påmind om hur mycket jag ändå älskar min relation till mina föräldrar och syskon trots att jag emellanåt skulle önska att den var ännu bättre. Första advent var tidigare alltid lika med skyltsöndag och därmed också första dagen vi drack glögg och inhandlade marsipangrisar som vi tryckte i oss tillsammans med lussebullar och pepparkakor. Numera går skyltsöndagen av stapeln redan i mitten av november och första advent-vädret går inte att jämföra med den kritvita knastrande snö som infann sig denna dag för 20 år sedan. Jag saknar min barndoms jular, det gör jag helt klart. Samtidigt längtar jag efter att få skapa nya och egna traditioner kring den högtid jag älskar mest av allt. Idag, under första advent 2009 sitter jag med dator och skolböcker i soffan och väntar på att få flytta in i min lägenhet. Jag bor med andra ord fortfarande i resväskan. Jag har inte bakat några lussebullar och har heller ingen marsipangris att smaska på. Utanför är himlen tråkigt grå med regn i luften samtidigt som dimman ligger tät. Långt ifrån hur drömmen om första advent ser ut. Trots detta är jag gladare än någonsin och det mesta med livet känns rätt fantastiskt! Jag tänker fortsätta eftermiddagen med att njuta av tystnaden och lite lugn och ro (då la familia här är away hela dagen). Jag ska värma glögg och mumsa pepparkakor med blåmögelost (underbart gott!) och göra ett tappert försök att öka på julstämningen med en mysig julfilm. Nästa helg betar jag nog av julmarknad med ännu mera glögg och helgen därpå firar jag Lucia, förhoppningsvis med lussebullar. Helgen därefter är julstämningen ett faktum då det bär av till de Norrländska vidderna med förhoppning om ännu en vit jul!