Efter solsken kommer alltid en trasig pannkaka
skrivet 2009-06-10 klockan 16:25:50

Eller hur var det egentligen? Tycker nog att den frasen stämmer allt som oftast bättre än originalet. När jag precis känner att jag, liksom solen, nått min högsta punkt faller jag titt som tätt platt ner som en pannkaka, oftast då som en söndertrasad sådan. Jag får alltid kravla mig upp och samla ihop alla spillror som ligger utspridda här och var innan jag kan påbörja ännu en stigning. Både energi- och tidskrävande om något. Är det verkligen meningen att det ska vara så? Ibland tror jag att det är straffet för att jag inte varit den där perfekta lilla människan? Men kanske där nånstans bottnar även min prestationsångest(?) som bara blivit värre med tiden. Senare har det ju dock visat sig att ju mer jag försökt på alla sätt och vis, med allt här i livet, ju mer har jag blivit straffad... Så teoretiskt sett bör jag ju kunna skita i allt och därmed också slippa straffas!? Vet bara inte om jag tror på det själv riktigt? Insåg precis att när man läser det här kan man ju knappast tro att jag läst böcker som bl a Kay Pollak's Att välja glädje. Men jag bör väl påpeka att the process is still going on och för tillfället känner jag mig inte särskilt mycket klokare.


Omelettpannkaka med färskost och ruccolapesto.


namn
kom ihåg mig?

e-post (publiceras ej)


bloggadress


skriv vad du har på hjärtat här ♥