I didn't get in. Men så var det ju också en impulsansökan in the last minute. Det hela öppnade förvisso ögonen på mig och nu har jag helt plötsligt fullt upp imorgon i alla fall(!?) Med ens kände jag hur tiden bara galopperar sin väg i raskare takt än tottohästarna på Solvalla. Den där stressen, paniken, ångesten..jag får inte sluta andas. Jag måste ha tålamod, tålamod med mig själv framförallt, hur ska det gå till!? En prövning som kommer fortsätta livet ut, om än förhoppningsvis mer sporadiskt än kontinuerligt i den närmsta framtiden. Livet skulle verkligen kunna leka! Leka på så många olika sätt. Det är egentligen helt rätt tidpunkt, men ändå inte. Kan man någonsin veta när? Att välja glädje känns för tillfället som bortblåst, men ändå inte. För någonstans vill jag fortfarande tro att vi kan välja vår egen glädje? Lyckoruset jag nämnde tidigare i somras finns ändå kvar där. Jag kände det till trots så sent som idag. Kanske lite undangömt, men ändå där. Är det vad som kallas hopp? Jag känner mig lite som ett pussel, ett pussel där alla bitarna egentligen finns, de har bara inte riktigt hittat sin rätta plats ännu och ser därför inte mycket ut för världen. Jag vet inte om jag kommer klara av att lägga pusslet rätt helt själv, men jag vet inte heller om någon kommer att kunna hjälpa mig med det(?) Till på köpet har min kropp belägrats av en paltkoma på renskav ikväll. Några ballerinakex, en tunnbrödsrulle och cola på det och jag känner mig bara fäääbjoluss! Men nog med skruvade funderingar for tonight. Imorgon väntar en ny dag och jag ser såå mycket fram emot att inte hänga med i mina egna tankar, not!