Ett par timmar senare är ögonlocken svullna och svidande, men klumpen i magen för tillfället borta. Som vanligt sådana här gånger känner jag mig istället bara tom, tömd på energi utan någon som helst styrka för något överhuvudtaget. Jag vet lika väl att det övergående. Den ena gången inom närmare framtid än den andra. För var gång blir det dock lättare att leva här och nu och istället kan man fråga sig när jag ska snubbla över någon som liksom jag vill det? Inte i det som varit och inte heller i det eventuella som kan tänkas komma skall, utan här och nu(!) i vi-mår-bra-stadiet.