Så var den första dagen på det nya året förbi och året 2009 är idag endast ett minne blott. Helst skulle jag vilja citera Marcus Birro helt och hållet som i onsdags skrev en väldigt bra - och för min egen del - otroligt träffande krönika. Under rubriken Döden är bara en lismande halt hyena sammanfattar han kort sitt liv under de tio år som nu passerat sedan milleniumskiftet. Läs och begrunda.


"Det har varit en våldsam och fantastisk resa, dessa tio år. 2000 - 2009. Det är som att se sig själv genom en felvänd kikare.

Jag startade i en soffa från Myrorna, på 21 kvadratmeter på Folkungagatan i Göteborg. Jag var alltid pank, skuldsatt, full eller bakfull. Jag satt uppe på nätterna och lyssnade på Schubert. Jag skrev och dolde min rädsla. Jag drömde om en vanlig vardag. Jag drömde om ett riktigt liv. Jag drömde om sammanhang, om framgång i skrivandet, om kärlek, om att hitta en krok någonstans i stormen som jag kunde hänga upp mitt blödande hjärta på. Jag höll mig nära mina hjältar: Nick Cave, Thåström, Karin Boye, Edith Södergran, Bruno K, Stephen King, Proust, Tranströmer och Lundell. Jag hade fina vänner med riktiga kök och äppelträd i trädgården. Jag hade en stulen cykel och en kasse starköl. Det är en kärlek det också.

En fin dag i september 2003 rusade jag ut från restaurang Kometen i Göteborg. Det var pressdag för min tredje roman i ordningen och förlaget hade bjudit in tidningar, tv och radio. Ingen kom. Inte en käft. Jag bestämde mig den dagen för att flytta från Göteborg. Jag orkade inte med fler svek. Tidigt på nyårsdagen 2004 rullade det årets första tåg ut från Göteborgs station och jag satt på det tåget med en låda av papp under armen. I den lådan rymdes hela mitt liv. Jag tog konsekvenserna av mitt liv och flyttade. Det var inte Göteborgs fel. Det var mitt eget.

På kvällen låg jag och Jonna på madrasser i vår nya lägenhet i Norrköping och höll varandras händer. 2005 slutade jag dricka. 2006 tog jag ett återfall som varade i sju hemska dagar. Sedan dess är jag nykter.

2006 begravde vi också våra två första, för tidigt födda barn, och under några veckor den där kolsvarta hösten gick jag sönder varje morgon. Jag slogs i spillror när jag satte ner fötterna på golvet. Men jag överlevde. Jag kom ut starkare på anda sidan. Jag har fått lära mig ödmjukhet. Jag har tvingats till att bli en bättre människa.

I gryningen den 5 februari i år satt jag i baksätet på en bil. En vecka senare sitter jag i baksätet på en annan bil. Den veckan är längre än en evighet. Jag har inte längre ett enda gram gemensamt med mannen som den där tidiga morgonen satt där i bilen med händerna knutna som i bön. Milos Santino Tottis välsignade nedkomst ställde allting på huvudet. När vi kom hem och jag slog på datorn möttes jag av närmare ett tusen mejl från främmande människor som tagit sig tid att glädjas med oss. Det är i min värld ett svårslaget rekord i empati och visad medmänsklighet.

Där har vi också brödsmulorna framåt, inte bakåt som i sagan. Medmänsklighet. Snällhet. Vardaglig förtrolig glädje som vi delar med människor i vår närhet eller till fullständiga främlingar. Det är vad det nya året är för mig. En sorts besvarad bön om ödmjukhet, tacksamhet och att vi ska vara varsamma med människor omkring oss. Vi är som dem, och de är som vi. Ska det vara så svårt att fatta?

Det fina i kråksången är ju att ingen vet vad som väntar runt krönet. Det finns alltså ingen anledning att vara rädd. Det kan vara en sockrad värld med gator av guld. Det kan vara ett fjäderlätt sammanhang, förälskelser, fler barn, framgång och tolerans. Det kan också vara stor sorg med ödelagda kvarter och en vind av svavel. Men vi överlever allting. Vi är starkare än vi tror. Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare."


Precis som Birro avslutar så tror jag också att kärleken alltid är starkare. I slutändan.. Om man vill.. Och tillåter den vara det. Vill säga.