Gullungen då! Jag blir helt varm i hjärtat och saknaden av alla mina gosegrisar gör sig än en gång så starkt påmind. Men jag tycker ändå om att bli påmind om att det är de små sakerna som gör vardagen, som gör livet! De flesta av oss känner nog igen oss i att vi på tok för sällan faktiskt säger vad vi känner i ord. Att vi på tok för sällan skriver ner, memorerar och fotograferar små händelser i vardagen. Sådant som vi i all brådska och hast inte riktigt har tid att stanna upp för att smälta. Att stanna upp och känna av vad just den lilla händelsen har för betydelse för oss själva eller rentav kanske för någon annan(!) Allt som oftast rusar vi iväg utan att kanske reflektera särskilt mycket över vardagens rutiner. Vi går näst intill per automatik likt duracellkaniner och fortsätter också så tills dess att batterierna tar slut. För en del av oss håller batterierna bara en kort tid på det här sättet, för andra kanske hela livet. Kan längden bero på omständigheterna och vad som händer oss på vägen? Det är lätt att inte känna sig nöjd med tillvaron och det är lätt att gräva ner sig i små petitesser (vilket oftast kräver mängder av energi), så varför ska det då vara så svårt att uppskatta de små sakerna som egentligen inte kräver något alls, som bara finns där, per automatik!? Jättetack Jossan för att du delade med dig en bit av er vardag, en liten händelse som gav mig stor värme!