Det slog mig tidigare idag (ungefär efter mitt första inlägg!?) hur anti jag varit mot allt detta bloggande. Kanske mest för att jag de senaste åren befunnit mig i en värld där all denna ytlighet (som majoriteten bloggar om, rätta mig om jag har fel?) faktiskt kört mig i botten. Det är intressant hur man kommer till insikt om saker och ting här i livet allt eftersom tiden går. Skulle jag varit religiös skulle jag väl myntat något i stuk med att jag blivit upplyst. Men näe, det är bara ren och skär insikt som livets erfarenheter hittills gett mig. Så känner jag mig själv rätt, vilket jag nog faktiskt gör lite för bra egentligen, så kommer jag till viss del använda den här bloggen som någon form av självhjälp. Att skriva ner sina tankar har ju i alla tider ansetts vara något bra för att just komma till insikt. Vi får väl se hur det artar sig.

Men vad som gav mig inspirationen till startandet av denna blogg var faktiskt en kär gammal vän! En vän som jag inte haft kontakt med på något år. Ja, du vet hur det blir.. Man flyttar, startar upp på nytt, får nya bekanta, de man inte träffar särskilt ofta rinner kontakten ut i sanden med. Det är tråkigt, men visst kan man fixa det ändå, bara viljan och engagemanget finns där från bådas sida. Men det jag gillar med vänner man känt länge, men inte träffar särskilt ofta, är när man ändå kan träffas och sitta ner och prata precis som om det vore igår. Man kan ta telefonen och ringa efter 3 månaders tystnad och prata lika bra ändå, utan sura miner eller pinsamma tystnader. Tyvärr lever vi i ett samhälle där jag tror de flesta skulle behöva ta en time out, stanna upp och känna efter. Visst gäller det långt ifrån alla, men håll med om att vi nog är en hel del som skulle behöva ett halvår i en liten stuga på en fjälltopp långt ifrån allt vad stress, press och onödiga behov heter. Sätta fokus på oss själva helt enkelt. Man måste kunna bara få vara! Något som absolut ska bli mitt nya motto i mitt nya liv.

Men tillbaka till min kära vän som gav mig inspirationen till detta. En skön tjej med båda fötterna på jorden som gav mig många skratt under vår studietid. Och resan till Mallis, om än den på många plan var förfärlig, så hade vi ju ändå helt enkelt skitroligt! Jag skrattar för mig själv när jag tänker tillbaka på hur det började, med blåsor på tår, uppsvullna fötter, skavsår och irriterande utslag och eksem. Brända näsor och ryggar, outhärdlig hetta och magsjuka. Vet egentligen inte hur vi härdade ut, men det gjorde vi! Och utsikten från balkongerna var iaf fin! Ser framför mig hur vi dansade kväll efter kväll till Bob Sinclair's World Hold On, förevigt vigd åt minnet av Cala Millor sommaren 2006.. I min självhjälp ingår dock inte att älta det förflutna, men jag anser att det är skillnad på att leva i det förflutna och att få bli nostalgisk och gotta sig i härliga minnen.

Och apropå att gotta sig så tog jag än en gång plats i köket idag. Ja, jag brukar faktiskt laga mat rätt ofta och är dessutom riktigt riktigt bra på det, vilket jag förstår man kanske tvivlar på efter gårdagens mindre katastrof. Men idag blev det inget mindre än en morotspannkaka i ugnen. Otroligt smarrig sådan med bacon och purjolök i, serverad med rårörda lingon blandat med äpple, mums! Jag lyckades även under dagens gång slänga ihop en riktigt maffig hälsolimpa innehållande allt från bovete till linfrön, solroskärnor, torkade aprikoser och pumpakärnor. Den ser lyckad ut men hur den smakar återstår att se. Det var ett nytt experiment efter recept från ICA's tidning Buffé. Måste ju försöka mig på lite hälsonyttigare kost nu också när jag kommit igång så jäkla bra med träningen, är så stolt över mig själv efter förra veckans hela fem träningspass! Stort tack till SATS's egen Mr Hulk Hogan som sparkade igång mig, men nu är det bara upp till Fröken UpsideDown att fixa resten. Vem vet egentligen hur långt man kan nå!?